Vilt och predatorkontroll
Predatorkontroll är en typ av predatorjakt, där målsättningen är att decimera predatorer för att gagna populationen av de djur som predatorerna jagar och i synnerhet småvilt. En predator är ett vilt som står högt i näringskedjan, exempelvis räv, varg och björn, men även vissa fågelarter, t.ex. kråkor. En predator behöver inte nödvändigtvis vara ett rovdjur.
Predatorkontroll är en viktig del av viltvård och skall för bästa effekt bedrivas tillsammans med andra åtgärder som t.ex stödutfordring av vilt, skyddsåtgärder och biotopförbättrande åtgärder.
Utfodring av vilt
Stödutfodring av vilt innebär att jägare och markägare hjälper viltet att finna föda, framförallt under vinterhalvåret då många djur får svårt att komma ned till gräs och grödor på grund utav snön. utfodring av vilt är en mycket viktig åtgärd för att bibehålla levnadskraftiga viltstammar och här bidrar jägare och markägare över hela landet otroligt mycket. Utfodring kan bestå av allt från hösäckar, ärtor och äpplen till uppsättning av saltstenar för att säkerställa att djuren får salter, vitaminer och mineraler.
Populära produkter för utfodring av vilt:
Mange komplett monteringssats för foderplats.
Kraftig Foderspridare med 12 V och bygg i Galvat Stål.
Rund foderspridare med 12V och en inbyggd timer.
Uppfödning
Uppfödning av vilt är också en typ utav viltvård och framförallt ett sätt att förbättra och utöka befintliga viltbiotoper i naturen. Detta medför samtidigt även ökade förutsättningar för att kunna bedriva bra jakt. Det är viktigt att belysa att det inte är tillåtet att föda upp eller hålla vilda djur utan tillstånd från länsstyrelsen. De djur som är vanligast för uppfödning och utsättning är framförallt fågel, så som fasan, rapphöns och änder.
Jägarförbundet har tillsammans med yrkesjägarförbundet, jordägarförbundet, kennelklubben och lantbrukarnas riksförbund utformat etiska riktlinjer för uppfödning och utsättning av vilt. Dessa riktlinjer innefattar bland annat följande:
- Utsättning ska ske i för respektive art lämplig biotop.
- Utsättningsfåglar ska vara väl fjädrade och i bästa kondition vid utsättningstillfället.
- Fåglarna ska vara i sådan kondition att de uppträder naturligt vid jakttillfället.
- Antalet utsatta fåglar ska anpassas till biotopens kvalitet och storlek
- Utsättnings-/foderplatser ska anpassas så att de smälter väl in i naturen och inte stör landskapsbilden.
- Utsättningsplatsernas utrustning som kullhus, burar och annan utrustning ska tas hem när de inte längre används.
- Platser som används kontinuerligt för utsättning och utfodring ska vårdas så att bestående slitage, skador eller miljöproblem ej uppkommer.
Viltvård och främmande arter
Främmande arter i den svenska biotopen är djur som människan medvetet, eller omedvetet har inplanterats eller importerats från andra länder, ofta i syfte att bli jaktbart vilt, eller för uppfödning till husdjur, eller till mänsklig föda. I Sverige räknas några av våra absolut vanligast förekommande viltarter som främmande arter då de tidigare inte var en naturlig del av den svenska biotopen, t.ex. fälthare, dovhjort, fasan och mufflonfår. Främmande arter behöver inte nödvändigtvis vara negativa.
Främmande invasiva arter kallas de arter som har en negativ inverkan på den naturliga biotopen och innebär ofta att befintliga viltarter trängs ut, eller utrotas helt.
Avyttring av vilt
Försäljning av vilt får ske av jägare till konsumenter i mindre mängder. Som mindre mängd räknas upp till 1000 småvilt och 1 enhet storvilt per år. 1 enhet storvilt motsvarar till exempel en vuxen älg eller fyra hjortkalvar eller tio rådjur. Köttet kan levereras som hela slaktkroppar, i delar (parter) eller som styckningsdetaljer till en eller flera personer. Jägaren ansvarar för att köttet är säkert att äta men det är inget krav på godkännande av lokal eller köttbesiktning när det gäller direkta leveranser av mindre mängder vilt eller kött av vilt från jägare som privatperson till konsument.
Som primärproducent av vilt kan en jägare leverera små mängder primärprodukter direkt till konsumenter, upp till 10 000 småvilt och 25 enheter storvilt per år utan att registreras som livsmedelsföretagare. Det här gäller vilt som primärprodukt, det fällda viltet med päls eller fjäderdräkt kvar. Styckning och hantering av kött från vilt innebär en större risk men jägare kan som privatperson leverera en mindre mängd kött av vilt direkt till konsument.
Särskilda regler gäller för vildsvin och björn som kan innehålla trikiner, samt hjortdjur som inte kommer från hägn och som är fria från tuberkolos. Dessa viltarter ska alltid gå genom vilthanteringsanläggning där köttet besiktigas efter slakt innan det levereras till konsument.
Rovdjursinventering
Rovdjursinventering utförs årligen av tusentals frivilliga jägare runtom i Sverige och koordineras av de olika länsstyrelserna. Resultaten av dessa inventeringar utgör grund för förvaltning av arterna, vilket bland annat leder till underlag för skadeförebyggande åtgärder. Inventeringar sker framförallt genom spillningsinventering och spillningsanalys, men även genom spårning i snön på vintern. Länsstyrelsen samarbetar med jägare, allmänhet och olika intresseorganisationer för att få så bra underlag som möjligt.