VILTARTER I SVERIGE

Bisam

Bisam är en nordamerikansk art som introducerats i Europa för att sedan sprida sig till Sverige via Finland. Idag finns bisam på några få platser i Norrland, framför allt i mer näringsrika sjöar. Arten är klassad som invasiv i EU, vilket innebär att den om möjligt ska utrotas.

En invasiv art

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot artrikedomen i naturen. En art beskrivs som ”främmande” i områden där den finns för att människan infört den utanför dess naturliga utbredningsområde. Den brukar kallas ”invasiv” om den har en god förmåga att etablera och sprida sig, och dessutom har en negativ påverkan på naturligt förekommande arter. En del invasiva främmande arter kan även sprida sjukdomar till människor eller orsaka stora ekonomiska kostnader för samhället.

Bisam är en nordamerikansk gnagare som infördes till Europa (Tyskland) år 1905. Senare har arten inplanterats på många håll i världen, bland annat i Finland. I delar av Europa, till exempel i Tyskland och Holland, har bisam blivit så vanlig att den orsakar problem genom att underminera vägbankar och dammanläggningar, samt genom att äta grödor. Sedan 2017 är bisam klassad som en invasiv art i hela EU, vilket innebär att den ska utrotas där det är möjligt.

Omkring 1950 invandrade bisam från Finland till Norrbotten och började sprida sig söderut i Sverige. Om bisam skulle sprida sig till södra Sverige, där förhållandena är mer gynnsamma för arten, skulle den potentiellt kunna orsaka skador längs vattendrag och på grödor. Det är inte känt hur den som främmande inslag i vår fauna skulle påverka växt- och djurlivet.

Kännetecken

Bisam är en gnagare stor som en mindre kanin. Den påminner om en liten bäver utan bäversvans, men svansen är smal och lång vilket för tankarna till en råtta. Färgen är helt rödbrun.

Historik, utbredning och status

Efter att bisam invandrat till Sverige på 1950-talet spred den sig med en hastighet på 3-10 km per år. På 1980-talet ökade antalet bisam snabbt, men i början av 1990-talet vändes uppgången i en kraftig minskning. Idag förekommer bisam fortfarande i norra Sverige, men den är mycket ovanlig. Den sydligaste förekomsten och spridningszonen ligger kring Härnösand.

Det är inte känt varför bisam minskade och försvann från merparten av norra Sverige.  Man har föreslagit att det skulle kunna bero på en sjukdom. Eftersom bisamtoppen sammanföll med en tillfällig minskning av rävstammen på grund av en skabbepidemi på 1980-talet, så är ett annat förslag att rödrävens återhämtning bidrog till nedgången.

Ekologi

Bisam lever i närheten av vatten, främst i grunda, igenväxande sjöar eller i lugnflytande vattendrag. I grunda sjöar bygger bisam hyddor av vattenväxter med mera. Där det är möjligt att gräva görs gångsystem i stränderna.

Bisam är till övervägande delen en växtätare, som lever av vattenväxter av olika slag, främst de basala delarna. I Sverige är fräken och starr exempel på viktig föda. Även musslor och fisk ingår som en del i bisamens diet.

I norra Sverige inleds parningen i samband med islossningen och den första kullen föds i slutet av maj – början av juni. Kullar föds, om än i mindre omfattning, nästan ända fram till isläggningen. Vanligen föder varje hona en kull, men två och tre kullar förekommer också. Antalet ungar i kullen är genomsnittligt omkring fem och den första kullen för säsongen är i regel den största. Tidigt födda ungar kan reproducera sig under sitt första levnadsår.

Viktiga predatorer är räv och mink. Bisam kan drabbas av tularemi (harpest). Karakteristiskt för bisam är också att antalet djur varierar starkt mellan olika år.

Bisam använder stora mängder växtdelar för byggnad av hyddor och som föda. Därigenom blir vegetationspåverkan tämligen kraftig och långvarig. Framför allt under artens expansionsfas finns en risk att vegetationen i sjöarna överbetas. I senare skeden verkar det som om vegetationspåverkan blir tämligen måttlig. Öppnandet av ytor i täta bestånd av övervattensväxter leder till en mer mosaikartad struktur.

Jakt och Förvaltning

Jakttid

Bisam är tillåten att jaga hela året.

Jaktsätt

Endast vinterpälsen är värdefull. Bisam jagas i norra Sverige nästan enbart i samband med islossningen och då skjuts djuren med kulvapen när de sitter på isflak eller på stranden. Fångst med levandefångande fällor är möjlig, men förekommer inte i någon nämnvärd omfattning.

Statistik

Det finns inga säkra uppgifter om hur många bisam som fälls per år, men uppskattningsvis färre än 100 på senare tid. Under bisamtoppen på 1980-talet uppskattades avskjutningen till omkring 2000 bisam årligen.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Brunbjörn

Björnen har i alla tider fascinerat människan. Äldre björnar är stora och kraftfulla. Förekomsten av björn har ökat i Sverige de senaste decennierna.

Kännetecken

Björnen är brun med olika individuella nyansskillnader. Dess utseende är svårt att förväxla med andra djur. Läten från björnar är ovanligt att man hör. Men honan kan varna sina ungar genom ett blåsljud. En aggressiv björn kan utstöta rytande, vrålande läten.

Ekologi

Den skandinaviska björnen är en allätare, som övervägande äter vegetabilier. Under vår och sommar består det ofta av rötter, gräs och örter. När bären mognar framåt eftersommaren blir det den viktigaste födan, som också ger överskott i form av fettreserver inför vintern. Av animalisk föda är kadaver och myror viktiga, framförallt under vår och försommaren. Även större däggdjur rivs av björnar. Vissa individer är skickliga rovdjur, som framför allt på våren kan ta fullvuxna älgar och på sommaren unga kalvar. Att björnen river vuxna älgar brukar vara vanligare när björnen är nyetablerad i ett område, innan älgarna vant sig vid att undkomma denna nya stora predator. Också tamboskap som renar, får och nötkreatur rivs av björn.

Björnen går i ide under vinterhalvåret. Det är dess strategi att klara vintern – en alternativ stategi till den flyttfåglar använder för att fly vintern. Kroppen sänker ämnesomsättningen sedan björnen gått i ide. På så sätt hushåller björnen med energi, och klarar att leva av kroppsfettet som byggts upp under sommarhalvåret. Många kroppsfunktioner är nedsatta. Antalet hjärtslag per minut sänks från normalt 40 till 10.

Kroppstemperaturen sänks från cirka 38 grader till 33-34. Ändå drabbas inte björnarna av förtvinad muskelmassa eller förklenat skellet under tiden den är passiv i idet.

Längden på idevistelsen skiljer sig genomsnittligt åt mellan olika kategorier björnar. De björnar som i allmänhet vistas längst period i ide är honor som under vintern föder fram björnungar. Något som också förlänger den genomsnittliga längden på idevistelsen är breddgraden, dvs. vinterns längd. Den genomsnittliga skillnaden mellan Norrbotten och Dalarna har uppmätts till mer än en månad. Inom perioden slutet på september till mitten på maj brukar björnar generellt förlägga sin idevistelse, som pågår i cirka 5 till 7 månader. Vuxna björnhanar är den kategori björnar som i allmänhet går sist i ide på hösten. Björnar väljer att plats för sitt ide beroende på i vilken miljö de befinner sig. Vanligt är att de iordningställer en plats genom att gräva ut en myrstack, bädda bland klippblock eller under en tät gran.

När björnen går ur ide på våren går den fortsatt ned i vikt under vår och försommar. Den har inte så lätt att finna föda, och dessutom gör parningssäsongen att aktiviteten och därmed energiförbrukningen ökar. Björnen strävar under våren efter en proteinrik föda, i form av myror och hjortdjur. Men när bären mognar i mitten på sommaren kan björnen genom ett överskott av denna sockerrika diet bygga överskott, och alltså gå upp rejält i vikt inför ideperioden.

Sett över ett helt år består björnens energiintag till nästan hälften av bär och drygt 5 procent från andra vegetabilier som gräs och örter. Av animalisk föda utgör älg och myror ungefär 20-25 procent vardera, samt kött från åtel ett fåtal procent.

Parningen äger rum i maj-juni. Honorna kan para sig för första gången när de är 3 år gamla. Fosterutvecklingen är fördröjd och födseln sker i idet, någon gång i januari-februari. Antalet ungar i varje kull är 1-4, men oftast 2-3. Ungarna kan stanna med sin mor i 16-28 månader. Oftast föder honan ungar vartannat eller vart tredje år.

En av de vanligaste dödsorsakerna hos björnungar är så kallad infanticid, det vill säga att äldre hanbjörnar tar död på ungar som inte är deras egna. En hane med detta beteende får fördelen att den vid nästa brunst kan föra sina gener vidare med denna hona. Alltså bli pappa till en större andel av avkomman i ett område än den annars skulle bli. Genom att beteendet gett och ger framgång har det befästs genetiskt hos björnpopulationen. Honan å sin sida kan, för att hålla uppe den så kallade reproduktionsframgången, para sig med flera hanar, vilket minskar riskerna för hennes avkomma att drabbas av infanicid.

Ungbjörnar lever i cirka 2-3 år i uppväxtområdet innan de utvandrar. De unga hanarna ger sig iväg först och flyttar längst, upp till 500 km. Honorna stannar ofta så att de åtminstone delvis överlappar moderns hemområde. De gånger honorna utvandrar är sträckan som mest cirka 50-80 km.

Yngre hanbjörnar kan göra vandringar på upp till 20-30 mil på kort tid under brunsten. Björnarna har inga fiender förutom människan och andra björnar.

Björn och människa

Skandinaviska brunbjörnar hör till de fredligaste i världen och det är en liten risk att bli attackerad av björn. Trots detta och trots att chansen att möta en björn är mycket liten är många människor rädda för björnen.

Tips vid möte med björn

Om du vill ha råd om hur du ska bete dig om du möter en björn kan du läsa texten i Björnmöten som Jägareförbundet och Naturvårdsverket ger ut.

Hösten 2004 skedde en tragisk olycka då en jägare dödades utanför Jokkmokk i Norrbotten av en björnhona. Jägaren hade skadskjutit, sannolikt efter att hans jakthund stött upp björnen ur sitt ide. Innan denna olycka hade ingen dödats av björn i Sverige sedan 1902, då en jägare i Jämtland anfölls av en redan skadskjuten björn. I Finland dödades en joggare sommaren 1998 då han överraskade en björnhona med fjolårsunge.

I Sverige har ett drygt tiotal människor skadats av björn under de senaste 30 åren. De flesta av dessa människor är jägare. Ofta uppstår dessa situationer  genom att en jägare rör sig ljudlöst i skogen och överraskar en björn med byte eller ungar, alternativt så är en jakthund inblandad som sedan den irriterat björnen drar sig tillbaka till sin förare med björnen i släptåg.

Björn orsakar ibland konflikter genom att de dödar vilt eller husdjur, framför allt älg, ren och får. Samerna kompenseras för björnskador. Oskygga björnar vid bebyggelse skapar ibland konflikter och problem.

Genom det Skandinaviska Björnprojektet, där norska och svenska forskare samarbetat i över 25 år, finns nu mycket kunskap om stammens storlek, dynamik, utbredning och expansion, vilket ger helt nya och bättre möjligeter till förvaltning och jaktligt utnyttjande. Populations- och spridningsdynamik samt utveckling av inventeringsmetoder och förvaltningsmodeller har på senare år stått i centrum för forskningen.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Bäver

Bävern tillhör gnagarna. Arten är under frammarsch i landet. Man ser oftast bävern när den simmar i vattnet då födosöket på land nästan bara sker på natten.

Kännetecken

Bävern har brun päls med ljusare undersida. Svansen är hårlös och platt. Nosen ger en kantig profil och därunder finns rejäla gnagartänder. En bäver som upptäcker eller anar en fara använder sig av ett kraftigt slag med svansen mot vattenytan som varningssignal.

Ekologi

Bävern är väl anpassad för ett liv i vatten. Pälsen är väldigt tät för att isolera mot väta och köld. När den simmar använder den de stora simhudsförsedda bakfötterna för att skjuta fart och svansen som styrorgan. När bävern dyker sluts både öron- och näsöppningar. Den kan vara under ytan upp till 15 minuter. Och när bävern är under ytan täcks ögonen av en hinna, med funktion som liknar ett cyklops. En hudflik i svalget gör det möjligt för bävern att gnaga med framtänderna under vatten.

Bävern lever i familjegrupper som består av ett par och deras avkomma. De bor i byggda hyddor eller hålor grävda i strandbrinken. Denna stora gnagare förekommer i alla typer av inlandsvatten. Dock krävs att vattnet inte bottenfryser på vintern eller är för strömt. Därtill uppskattas stränder med lövträarter. Bävern bygger emellanåt dammar i små, relativt grunda strömvatten. Födan består under sommaren främst av vattenväxter och örter. Övriga tider på året domineras födan av bark, kvistar och löv från lövträd, främst björk. En del kolonier samlar vinterförråd av grenar och kvistar och lagrar dem under vattnet. Ungarna, normalt 2-3 stycken, föds i maj-juni och stannar vanligen i reviret till två års ålder. Tillgången på vinterföda är sannolikt den viktigaste faktorn för begränsning av en bäverpopulation.

Beskattning och skötsel

Jakttider

Allt eftersom bävern har spridit sig över landet och ökat i antal har nya områden öppnats för jakt. För att förhindra oacceptabla skador får skyddsjakt bedrivas efter särskilt tillstånd.

Jaktsätt

Vak- eller smygjakt i gryning och skymning är de vanligaste jaktsätten. Det är tillåtet att använda fällor för att fånga och döda skadegörande bävrar. Särskilt tillstånd erfordras och den ansvarige jägaren måste ha gått en kurs i bäverfångst. Dessa restriktioner och försiktighetsmått finns för att eliminera risken för att fånga utter.

Avskjutning

Svenska Jägareförbundets viltövervakning beräknar att omkring 5 000 – 10 000 bävrar skjuts årligen under 2010-talet. Det är färre än den årliga tillväxten i stammen.

Bävern och människan

Bäverdammar kan berika landskapet genom att göra det mer varierat. Därigenom förbättras betingelserna för flera växt- och djurarter. När bävrarna bygger sina dammar, kan värdefull skog översvämmas och dödas. Detta kan orsaka lokala problem, vilket också är fallet med bäverns påverkan på vägar och jordbruksmark.

Viktiga områden för framtida forskning är bäverns påverkan på skogsekosystemet samt vilka faktorer som påverkar populationsstorlekar.

Utbredning och status

Bävern har en fläckvis förekomst i Europa och Asien. På grund av sitt värdefulla skinn och sitt gäll jagades bävern tidigare intensivt i hela Europa. Vid slutet av 1800-talet var den utrotad i många länder, så även i Sverige.

År 1922, återinplanterades bävern i vårt land. Inplantering lyckades och en inventering 1977 visade att ca 40 000 bävrar fanns i landet. År 2005 skattade SLU den svenska stammen till omkring 130 000 djur. Stammen ökar fortfarande och nya områden tas i besittning. I Finland har en nordamerikansk bäverart inplanterats.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Livsmiljö

Dovhjorten förekommer främst i de södra delarna av Sverige där de finns omväxlande bland- och lövskog.

Hornutveckling

Dovhjorten är enligt genetiska studier klassificerad som närmast levande släktingen med den utdöda s.k. jättehjorten (Megaloceros giganteus). Jättehjorten är det hjortdjur som kanske är mest känd för sina enorma horn som blev så stora och otympliga att det till och med föreslagits att det kan vara ett bidragande skäl till dess utdöende. Den vuxna dovhjorten har likt sin utdöda släkting också ett av de nutida hjortdjurens mest imponerande och största hornuppsättning i förhållande till sin kroppsstorlek. Fullt utväxta är hornen av palmat typ med breda hornplattor som oftast börjar efter mellantaggen.

Hornuppsättningen är dock starkt åldersberoende och klassificeras ofta i fyra olika grupper; spets, stång, halv- och helskovel. Den första uppsättningen på 1-åriga hjortar är alltid s.k. spetshorn, enkla och oförgrenade av varierande längd, och sällan överstigande 20cm längd. Den tvååriga hjorten har s.k stånghorn, förgrenade horn med tydlig ögontagg. Hornen är i denna åldersklass av mycket varierande längd, men kan i extremfallet bli ända upp till 50-60 cm långa, men aldrig med tydliga hornplattor i ändarna. På grund av hornens dåliga kvalité i denna åldersklass, bryter dessa unga hjortar ofta av ett eller båda hornstängerna under hösten och ofta blir då endast ögontaggen och en liten stump kvar.

Först vid tre års ålder börjar man ana den vuxna hjortens typiska hornplattor längst ut på hornen som i bästa fall kan klassificeras som s.k halvskovel. Denna utveckling fortsätter sedan successivt för att vid 5-6 års ålder ha nått sin längdmässigt fulla utveckling, med breda hornplattor och s.k helskovelhorn. Efter detta kan hornen ofta bli ännu kraftigare och nå en högre massa, men de blir inte längre. Från 8-9 års ålder går hjorten i retur och hornen blir då allt kortare och ojämna i storlek, men behåller ofta sin grovlek.

De vuxna, äldre hjortarna fäller sina horn först från och med mitten av april och en månad senare ser man sällan några djur med längre horn. De yngre hjortarna, speciellt spetshjortarna fäller dock flera veckor senare, ända in i juni och har under denna period möjlighet att hämnas tidigare oförrätter då de på senvåren kan ses mota undan även de största ”avlövade” hjortar.

Den nya hornuppsättningen börjar dock växa mycket snart efter att den gamla fallit av. Till en början, de första decimetrarna, tycks gå något långsammare för att senare närmast accelerera i tillväxt, så att de nya hornen kan fejas redan i augusti.

Dovhjortens klassificering

Dovhjorten tillhör familjen hjortdjur. Hos hjortdjuren bär endast handjuren horn – med undantag för renen.

Varje år fälls och förnyas hornen. De växer ut från ett benutskott i pannan, så kallade rosenstockar. Så länge hornen tillväxer är de täckta av en basthud som fejas av vid brunsttidens början, då hornen är fullt utvecklade.

Hjortdjuren har inga tänder framtill i överkäken (men renen och kronhjorten har 2 hörntänder). Däremot har dovhjorten, likt de övriga, i varje underkäkshalva sex kindtänder samt åtta framtänder.

Hjortdjuren är idisslare. Det innebär att födan stöts upp för att tuggas om, och att djuren har 4 magar.

Hjortdjuren tillhör klövviltet – de är partåiga hovdjur med klövar kring tåspetsarna. De båda yttre tårna är mindre välutvecklade och kallas lättklövar. Andra klövvilt är svindjuren och slidhornsdjuren.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Ekorre

Ekorre, europeisk ekorre eller röd ekorre är en trädlevande gnagare med yvig svans och förkommer i hela Europa.

Kännetecken

Ekorren har rödbrun päls om sommaren  och gråbrun om vintern, i Norrland nästan rent grå. Buken är gråvit. Den är aktiv dagtid, allra mest strax efter gryningen. Ofta hör man dess smackande och tjattrande läte, och inte minst knakande när den tar sig fram bland träden.

Ekologi

Föda

Viktigast är blomknoppar och frön, särskilt från gran. Äter även ollon av ek och bok, hasselnötter samt svamp med mera. Samlar under hösten ett förråd av nötter eller ollon. Under sommaren sker födosöket mer på marken än annars.

Fortplantning

Ekorren föder under gynnsamma år 2 eller 3 kullar med 3-4 ungar per kull. Ungarna föds efter ca 35 dygn. Bygger runda risbon, vanligtvis i granar eller i ihåliga träd, där den övernattar och föder sina ungar.

Mården är ett rovdjur som tar och äter ekorrar.

Ekorren och människan

Förr var arten ett viktigt jaktbyte genom sin värdefulla vinterpäls, som kallades gråverk. Skinnpriserna sjönk dock under andra halvan av 1900-talet, och därmed intresset för jakten på ekorre. Annat var det på medeltiden då dess skinn var en viktig handelsvara. Under 2000-talet upphörde jakt på ekorre att vara tillåten.

Mer om ekorren

Ekorren är en gnagare. Gnagarna känns igen på de två framträdande grova framtänderna. Dessa tänder har sk öppna rötter vilket innebär att de växer kontinuerligt. En hårdare emalj på framsidan av tänderna gör att de slits till formen av ett stämjärn, och blir effektiva att knipsa/gnaga med.

Förekomst

Finns i landets alla skogar. Ekorrstammen varierar starkt i storlek mellan olika år, beroende på hur mycket föda det finns.

Källa: Svenska Jägarförbundet

Fjällräv

Fjällräven lever på tundra och kalfjäll. Tillsammans med ren och fjällämmel är fjällräven en av de äldsta däggdjursarterna på den skandinaviska halvön.

Kännetecken

Fjällräven är betydligt mindre än rödräven. Färgen är sommartid gulbrun eller gråbrun. Till vintern kan vissa rävar bli rent vita, andra gråblå; båda färgvarianterna kan förekomma i samma kull. Vikt 4-6 kg.

Ekologi

Fjällräven är väl anpassad för ett liv i arktis: Pälsen är högst värmeisolerande, tassarnas undersidor är hårbeklädda och vikten är låg för att snön så långt möjligt ska bära den.

Fjällräven travar sällan utan rör sig oftast i galopp.

Fjällräven lever av fjällämlar och andra sorkar, fåglar och fågelungar såsom ripor och vadarfåglar, insekter, bär med mera. Vintertid utgör rester av slagna däggdjur, såsom ren och älg, viktig föda. Konkurrenter om dessa rester är bland annat järv, rödräv, korp och örn.

Ungarna föds i gryt som grävts fram. De kan vara 100-tals år gamla med väl utbyggda gångsystem. Dessa gryt upptäcks ofta i fjällvärlden som ovanligt gröna små kullar. Vegetationen har blivit gödd av rävarnas avföring och rester från valparnas måltider under många år.

Fjällräven är tämligen fertil. Vanligen består en kull av 5-10 valpar, men i extrema fall kan det finnas upp till 16 valpar i en kull.

Fjällräven är ett hunddjur. Hunddjuren har förhållandevis långa ben och har generellt sett förmågan att springa fort. På framtassarna har de 5 tår – varav en sitter ovanför de andra på benet. Baktassarna har 4 tår. Alla tår är kloförsedda.

Hunddjuren tillhör Rovdjuren. Andra familjer i ordningen rovdjur är björnar, kattdjur och mårddjur.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Fjällämmel

Fjällämmeln är en relativt stor smågnagare som är enkel att känna igen på den brokiga färgen. Mest känd är fjällämmeln troligen för de så kallade lämmelåren då den ökar starkt i antal, och kan börja vandra iväg från fjällregionen, så kallade lämmeltåg.

Kännetecken

Fjällämmeln är lätt att känna igen på sin brokiga färg i gult, svart och rostbrunt. Den blir upp till 15 cm lång.

Fjällämmeln är en gnagare. Gnagarna känns igen på de två framträdande grova framtänderna. Dessa tänder har sk öppna rötter vilket innebär att de växer kontinuerligt. En hårdare emalj på framsidan av tänderna gör att de slits till formen av ett stämjärn, och blir effektiva att knipsa/gnaga med.

Den typ av cykliska populationsutveckling som fjällämmeln uppvisar är vanlig bland smågnagare, så kallade smågnagarcykler. Dock är de kraftiga svängningarna i populationsstorlek, mellan topp och dal, ovanlig bland andra arter.

Föda

Alla slags växter som finns tillgängliga i markskiktet. Mossor är viktiga under vintern, medan gräs och örter dominerar under sommartid.

Fortplantning

Varierar mycket mellan år. Vid goda år kan upp till 6 kullar födas per hona, medan dåliga år kan ge betydligt färre. Upp till 12 ungar per kull. Honan kan bli könsmogen vid 20 dagars ålder.

Förekomst

Normalt sett finns fjällämmeln endast i fjällregionen. När det är så kallat lämmelår och den ökar starkt i antal, kan lämlar ge sig iväg på vandring och även finnas i skogsregionerna nedanför fjället. Dessa förändringar i populationsstorlek sker cykliskt, det vill säga förekomst av lägsta samt högsta täthet av fjällämmel sker i allmänhet med viss regelbundenhet. Dels finns en cykel där popultionen når en topp (respektive dal) cirka vart 3-5 år. Dels antyder forskningen att det eventuellt finns en annan större cykel som sträcker sig över ca 30 år. De riktigt kraftiga lämmelår som observerades i slutet på 60-talet samt i början på 2000-talet styrker eventuellt förekomst av denna senare form av periodisitet.

Under toppår kan tätheten av lämmel vara 100-250 individer per hektar.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Fälthare

Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansen svarta översida.

Kännetecken

Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.

Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den användbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren ligger i daglega. Detta kallas refekation eller koprofagi. Den äkta avföringen utgörs av hårda runda pärlor.

Ekologi

Fältharen är nattaktiv. Födan är i stort samma som skogsharens, men fältharen är mer bunden till de odlade fältens grödor, speciellt klövervallar och spirande säd. Den är även vintertid mer beroende av att komma åt markens örter och gräs. Äter också knoppar och bark. Speciellt omtyckt är barken på unga fruktträd.

Första parningen på året sker normalt redan i februari och ungarna föds efter 45 dygns dräktighet. Med omparning direkt efter kullens födsel hinner harhonan i regel med att föda tre kullar per säsong. Upp till 5 ungar i varje kull.

Rovdjur med vuxna fältharar som bytesdjur är bland annat räv, lodjur, mård, duvhök, kungsörn och berguv.

Sinnen

Eftersom haren är utsatt för de mest skiftande predatorer har den väl utvecklade sinnen. Hörseln är skarp och ytteröronen kan vridas åt olika håll, oberoende av varann. Synen gör att den på långt håll ser nya inslag i terrängen. Fältharens synfält är också tämligen vitt: genom att ögongloberna sticker ut från skallen kan den se nästan helt runt om sig.

Ett beteende som haren har, för att undgå upptäkt av rovdjur, är att i daglegan ligga stilla och med låg profil. Haren ger på så sätt ifrån sig minsta möjliga vittring och rörelser, vilka annars skulle kunna vägleda rovdjur. Dessutom lämnar inte haren gärna legan i onödan. Det kallas att den ”trycker hårt”, vilket gör att rovdjur kan passera nära haren utan att den röjer sig genom att byta uppehållsort. Fördelen för haren är att den undviker att ödsla energi och hamna i rovdjurens blickfång mer än nödvändigt.

Haren gör vanligen också en procedur innan den går i legan: trasslar till sin spårlöpa, så att rovdjuren får svårare att genom luktsinnet finna haren. Detta sker genom att haren rör sig fram och tillbaka i sitt eget spår samt gör rejäla skutt så att spårlöpan blir svår att följa.

Förekomst

Fältharen planterades in i Sverige i slutet av 1800-talet. Numera finns den i jordbruksområdena upp till sydligaste Norrland. Den finns även i gränsområden mot större skogstrakter blandade med skogsharen. Det förekommer korsningar (hybrider) mellan skogs- och fältharen.

Fältharens populationstäthet ökade i samband med att rävarna i södra delarna av Sverige under -80-talet drabbades av rävskabb.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Gråsäl

Gråsälen är vår största sälart. Den finns i hela Östersjön och kan påträffas på västkusten, men merparten av sälarna lever i norra delen av egentliga Östersjön och södra Bottenhavet. Gråsälen är klassad som livskraftig i Sverige.

Kännetecken

Gråsälen är vår största sälart. Hanen kan bli upp till 2.5 meter lång och väga upp till 300 kg. Honan kan bli upp till 2 meter lång och väga 200 kg. Pälsfärgen är mycket variabel, men ofta ljus- till mörkgrå med mörkare prickar eller fläckar. Buken är ljusare än ryggsidan. Gråsälens huvudform är det som bäst särskiljer den från andra sälar i svenska vatten. Profilen går i en nästan rak linje från den låga pannan till nosen som är ganska lång. Äldre hanar kan ha en konvext välvd nosrygg. Knubbsäl och vikaresäl har istället en konkav profil, med markerad panna och nos.

Kroppen är anpassad för ett liv i vatten med spollinjeform, rejält späcklager, päls som skapar en uppvärmd vattenbarriär runt huden och extremiteter som fungerar som fenor. När gråsälarna fiskar kan de dyka 100-tals meter och vara under vattnet i flera minuter. För att klara dykningarna har sälarna flera anpassningar som syftar till att hushålla med syret. De har cirka 1,5 gånger mer blod än landlevande däggdjur av motsvarande storlek och dessutom minskar blodcirkulationen påtagligt när sälen dyker.

Historik, utbredning och status

Gråsälen lever i Nordatlantens kustnära vatten. Förutom populationen i Europa finns en längs Nordamerikas kust. Den internationella naturvårdsunionen IUCN uppskattade att det fanns minst 600 000 gråsälar i världen år 2016.

Historiskt har Östersjöns gråsälar varit viktiga för kustbefolkningen. Deras tran (sälolja), päls och kött var viktiga resurser. Enligt uppskattningar fanns upp till 100 000 gråsälar i Östersjön kring förra sekelskiftet, men i början av 1900-talet betalades skottpeng på säl på grund av konkurrens med yrkesfisket, vilket drev ned stammen. På 1960-talet orsakade miljögifter som DDT och PCB en ytterligare nedgång i och med att många sälhonor blev sterila och sälarnas reproduktion slogs ut. 1975 nådde stammen en bottennivå på omkring 3 000 djur. Sedan mitten av 1980-talet har tillväxten varit stabilt ökande och stammen har återhämtat sig.

Aktuell status

På svenskt vatten förekommer gråsäl från Falsterbo i syd till Haparanda i norr, och det finns ett litet bestånd på västkusten. Huvuddelen av populationen finns i egentliga Östersjön och Bottenhavet. På senare år har gråsälen ökat mer i södra Östersjön än i norr, vilket tyder på att kärnområdet med relativt höga sältätheter expanderar söderut.

Gråsälarna inventeras (räknas) årligen under pälsbytestoppen i månadsskiftet maj-juni, då en relativt stor andel av djuren ligger på land. Gråsälen rör sig över stora områden och arbetet samordnas därför med finska, ryska, estniska och danska myndigheter så att hela Östersjön inventeras samtidigt. I Sverige räknas sälarna framför allt genom systematisk flyginventering, vid vilken man fotograferar sälarna som ligger uppe, men i en del områden räknas sälarna från båt eller land.

Antalet räknade sälar är lägre än den verkliga populationsstorleken, eftersom alla sälar inte ligger på land samtidigt. Totalt räknades ca 30 000 gråsälar i Östersjön både 2014 och 2015. Inventeringarna visar att stammen ökat med i snitt 8 % per år 2000-2014. Ökningstakten har minskat något på senare år, vilket bara delvis kan förklaras med ökad jakt. I Sverige är gråsälen klassad som livskraftig enligt IUCN:s kriterier.

Förekomsten av sjukliga förändringar kopplade till PCB och DDT har minskat de senaste decennierna, men på 2000-talet har förekomsten av hudskador och leverparasiter ökat.

Finsk-svensk forskning visar att tjockleken på gråsälarnas späcklager minskade i början av 2000-talet, varefter tjockleken varierat. Förändringen kopplades samman med tillgången på större strömming, vilket indikerar att strömmingens kvalitet har större betydelse för gråsälen än kvantiteten. Forskarna tolkade detta som att sälstammen i viss mån är födobegränsad.

Ekologi

Gråsälshonan föder en kut i månadsskiftet februari-mars. Honan verkar föredra att föda på is, och de flesta kutarna i Östersjön föds på drivisen, men där det ont om is kan honan istället föda på skär eller stränder. Vid födseln väger kuten 8-16 kg och är ca 1 meter lång. Den har en vit så kallad embryonalpäls som inte är vattenavstötande. Kuten måste därför tillbringa sina första levnadsveckor på is eller land. I samband med att kuten slutar dia vid tre veckors ålder skiftar den till en vattenavstötande päls och kan börja simma. Vid knappa fyra veckors ålder lämnas den av honan. Kuten har då ökat i vikt till hela 40-50 kilo, något som är möjligt tack vare sälmjölkens höga energiinnehåll.

Strax efter att honan slutat dia sin kut parar hon om sig. Sälar har så kallad fördröjd fosterutveckling, eller fördröjd implantation, vilket innebär att fostret inte börjar utvecklas förrän ett antal månader efter parningen. Honan blir könsmogen vid 3-5 års ålder och hanen vid 3-6 år. Det kan emellertid dröja ytterligare något år innan hanen får möjlighet att para sig, på grund av konkurrens från äldre hanar. Gråsälen kan vara långlivad. Den högsta ålder som konstaterats hos östersjösälarna är 43 år (hona) respektive 40 år (hane), men det är ovanligt med djur som är äldre än 30 år.

Födan består nästan uteslutande av fisk, varav ungefär hälften är strömming/sill. Därutöver äter gråsälen bland annat skarpsill, torsk, lax och plattfisk. I genomsnitt äter en vuxen gråsäl 7 kg fisk per dygn, men mängden varierar beroende på säsong. Mest äter sälen på sensommaren då den bygger upp späcklagret inför höst och vinter.

Påverkan av naturliga fiender på sälstammen är försumbar.

Gråsälen och fisket

En forskningsstudie har uppskattat att sälarnas totala fiskkonsumption i Östersjön uppgick till nära 100 000 ton omkring 2010, att jämföra med fiskets uttag på ca 700 000 ton vid samma tidpunkt. Fisket skedde till 95 % på torsk, sill/strömming och skarpsill. Vad gäller dessa arter bedömde forskarna att sälarnas uttag var relativt litet jämfört med fiskets – eftersom fisket stod för 80-90% av det totala uttaget – men att fisket skulle kunna konkurrera med sälarna om tillgången på föda. För en del andra sorters fisk – plattfisk, lax, öring, gädda och vitfisk – var sälarnas uttag 15-70% av det totala uttaget. För dessa fisksorter bedömdes sälarnas uttag vara så stort att det åtminstone lokalt konkurrerade med fisket, särskilt i kustnära områden. Därutöver tillkommer fåglarnas, däribland skarvens, fiskkonsumtion. Enligt samma studie stod fågel för ca 20-50% av det totala uttaget av ål, abborre, gädda och gös.

Forskningen visar alltså att säl och människa åtminstone lokalt konkurrerar om fisken i Östersjön, om man ser till tillgång och uttag av fisk.

För fisket tillkommer en mer direkt skadeproblematik. En utredning från Havs- och vattenmyndigheten 2014 visar att sälskadorna per fiskare ökat på senare år och särskilt i södra Östersjön. Skadorna kan vara synliga, till exempel i form av skadad fångst, skadade redskap, samt kostnader och tid för att laga redskapen. Storleken på den ekonomiska skadan uppskattades till ca 33 miljoner kronor per år i infiskningsvärde. Därutöver finns dolda skador, exempelvis fångad fisk som helt ätits upp av säl och därmed inte syns när fiskeredskapen tas upp. Olika undersökningar tyder på att den dolda skadan är minst lika stor som den synliga.

För sälstammen tillkommer en problematik i och med att unga sälar fastnar och drunknar i fiskeredskapen.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Mink

Minken är en nordamerikansk art som importerades till Sverige för uppfödning i pälsfarmer. Förrymda djur etablerade sig i naturen och idag finns mink i nästan hela landet. Minken brukar beskrivas som invasiv eftersom den utgör ett hot mot flera naturligt förekommande arter.

En invasiv art

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot artrikedomen i naturen. En art beskrivs som ”främmande” i områden där den finns för att människan – avsiktligt eller oavsiktligt – infört den utanför dess naturliga utbredningsområde. Den brukar kallas ”invasiv” om den har en god förmåga att etablera och sprida sig, och dessutom har en negativ påverkan på de arter som förekommer naturligt i området där den införts.

Minken kommer från Nordamerika. Under 1920-talet importerades den till pälsdjursfarmer i flera europeiska länder, däribland Sverige. Dessa farmer kom att bli spridningscentra för minken. I slutet av 1930-talet hade förrymda minkar etablerat frilevande minkpopulationer på några platser i mellersta Sverige. Idag finns minken i hela Sverige utom de nordligaste fjälltrakterna. Den finns också i merparten av Europa.

Minken påverkar flera naturligt förekommande arter på ett negativt sätt. Fåglar som häckar på öar är särskilt utsatta. För arter som häckar i markhåligheter kan minkens invandring leda till en kraftig nedgång i populationsstorlek. Minkpredation kan även minska mängden grodor. I Europa är minken en av orsakerna till den akut utrotningshotade flodillerns tillbakagång. Sverige ingår inte i flodillerns naturliga utbredningsområde, men arten har tidigare funnits i Finland.

Enligt Biodiversitetskonventionen, som Sverige undertecknat, skall de undertecknande parterna förhindra införsel av, samt kontrollera eller utrota, invasiva främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och arter (artikel 8, punkt h). De undertecknande parterna skall också rehabilitera och återställa skadade ekosystem och främja återhämtningen hos hotade arter, bland annat genom utarbetande av planer eller andra skötselåtgärder (punkt f).

Under de senare decennierna har flera sjöfågelpopulationer i skärgården minskat. Det finns flera orsaker till detta. Minken är en, men till exempel spelar övergödning och miljögifter också in. På många håll har dessutom mängden gynnsam häckningsbiotop minskat till följd av att betesmarker växer igen på skärgårdsöar sedan tamboskap inte längre betar där.

Minkjakt har visat sig vara en naturvårdsåtgärd som gynnar många sjöfågelarter. I en studie utförd i Uppsala läns skärgård jämförde man delar av skärgården där man jagade mink med områden där man inte jagade. I områden med minkjakt (minkkontroll) ökade antalet sjöfågelpar med 4-15 % per år. Ojagade områden uppvisade istället ett minskat antal par, eller så låg antal par kvar på en stabil men låg nivå. Studien visade också att artrikedomen ökade med upp till cirka 50 % i områden med minkjakt jämfört med områden utan. En annan studie utfördes i finska ytterskärgården där man under 15 år genomförde en systematisk minkkontroll. Den studien visade också att mink har en negativ effekt på fåglarnas artrikedom. I områden med minkkontroll ökade dessutom 15 av 22 häckande sjöfågelarter. Samtidigt gynnades sork och vanlig groda.

Kännetecken

Minken är ett 0.5-1.5 kg tungt mårddjur. Den långsmala kroppen är 30-54 cm, medan svansen mäter 14-21 cm. Pälsen är brun eller svart, ofta med en något mörkare nyans på vintern. Minken vistas såväl på land som i sött och salt vatten. Den är en god simmare och oftast ser man den i anknytning till vatten.

Historik, utbredning och status

Minken har spridit sig över hela landet, med undantag av den nordligaste fjällkedjan, sedan förrymda minkar etablerade sig i naturen på 1930-talet. I den utsträckning som avskjutningsstatistiken på mink speglar minkstammens utveckling i Sverige så ökade minken fram till 1960-talet i takt med att den spred sig och etablerade sig i nya områden. Därefter skedde en stabilsering som varade till mitten av 1980-talet då minken under en kortare tid ökade kraftigt för att sedan minska lika kraftigt igen. Under 2000-talet har avskjutningen av mink minskat något (se figur nedan).

Ökningen under 1980-talet orsakades troligen av rävstammens tillbakagång under samma tid på grund av en skabbepidemi. När rävstammen återhämtade sig minskade minken igen. Räven ger minken två rejäla nackdelar. Dels slår den mink när den får chansen, för att bli kvitt en konkurrent. Dels minskar räven minkens tillgång på föda genom att räven delvis lever på samma bytesdjur.

En del studier i Europa tyder på att uttern i viss mån kan konkurrera med minken i vattenmiljöer. En hypotes – som återstår att bevisa – är därför att en del av minkens sentida nedgång skulle kunna bero på utterns återkomst.

Ekologi

Minken har en varierad diet där såväl vattenlevande (fisk, kräftor, grodor) som landlevande djur (sork, fågel) ingår. Minken kan lägga upp matförråd. Den är en betydelsefull predator på markhäckande fåglar, deras ägg och ungar samt på kräftor. Läs mer om minkens effekter på sina bytesdjur under rubriken ”En invasiv art” ovan.

En minkhane har ett hemområde som sträcker sig upp till 3 km längs ett vattendrag. Honor, och framför allt unga hannar, rör sig inom mindre områden. Hemområdet fungerar som ett revir, det vill säga ett området som aktivt försvaras mot andra minkar. Reviret markeras med hjälp av dofter. Minken har oftast 2-5 daglegor inom sitt område. Födosöket sker oftast i närheten av någon lega.

Minken inleder sin parning i mars. Hanen kan para sig med flera honor, så kallade polygami. Ungarna (3-6 st) föds i början av maj. Under juli och augusti blir ungarna självständiga och många ungdjur utvandrar till nya områden.

Jakt och förvaltning

Minken jagas på många håll, framför allt på grund av att den är en betydelsefull predator på fågel. Handel med skinn från vilda minkar har idag en liten omfattning.

Jakttid

Minken får jagas året om i hela landet för att förebygga skador av vilt (så kallad skyddsjakt).

Jaktsätt

Den huvudsakliga beskattningen sker med hjälp av slagfällor eller fällor för levandefångst. Över 30 fälltyper är idag godkända för minkfångst. Minkar fälls också vid vaktjakt och vid jakt med hund som markerar mink.

För att bibehålla antalet minkar på en lägre nivå – med effekten att sjöfågel gynnas – krävs uthållighet i jakten. Minkjakt måste ske årligen och är särskilt viktig tidigt på våren, innan fåglarna häckar.

Mufflonfår

Mufflonfåret är en vild fårart som troligen är tamfårets förfader.

Kännetecken

Mufflonet är ett får. Baggen har ofta ett ljusare parti mitt på ryggen och kraftiga, bakåt spiralböjda horn. Även tackan kan ibland ha små horn.

Förekomst

Mufflonfåret sägs ursprungligen härstamma från medelhavsområdet. Fåret har sedan inplanterats på flera ställen i Europa. Hos oss i Sverige finns det i några vilthägn men även i några frilevande grupper, bland annat i Södermanland och Småland och på ett par öar på västkusten.

Mufflonfåret är mycket ortstroget, varför man knappt noterar någon spridning.

Ekologi

Föda

Domineras av gräs och örter, men även löv och kvistar kan betas. Vintertid förekommer barkgnag. Mufflonfåret kan beta upp till 1,5 m över marken när det ställer sig på bakbenen.

Fortplantning

Brunsttid i oktober till november. Tackan är dräktig i fem månader. Vanligtvis föds ett lamm per tacka.

Jakt och förvaltning

Mufflon är av många ett uppskattat jaktbyte. Jakten sker oftast som smygjakt eller som vanlig klövviltsjakt med hund. Arten har ingen jakttid, utan jakt får ske hela året.

Mer om mufflon

Mufflonfåret är ett slidhornsdjur vilket innebär att hornen växer kontinuerligt: samma horn behålls hela livet. Hornen består av ett hornämne, till skillnad från hjortdjurens benartade horn. Vanligtvis har även hondjuren horn bland slidhornsdjuren.

Slidhornsdjuren tillhör klövviltet tillsammans hjortdjuren och svindjuren.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Kronhjort

Kronhjorten, eller kronviltet som det ofta kallas, hålls av många som det absolut förnämsta högviltet. Dess skönhet, dess grace och dess respektingivande uttryck har, i kombination med dess ofta framgångsrika agerande, gett upphov till fascination, mytbildning och sägner. Arten är under stark frammarsch i Sverige och kan finnas i allt från rik jordbruksmark till magra skogar.

Kännetecken

Kronviltet är högbent med långsträckt kropp och lång, slank hals. Kroppslängden för ett fullvuxet handjur är 175–200 cm, mankhöjden 120–150 cm. Hjortarna blir inte fullvuxna förrän vid 6-8 års ålder och enstaka storvuxna svenska hjortar kan då uppnå en levandevikt på uppemot 300 kg före brunst, även om medelvikten förmodligen ligger på runt 200-230 kg. En vuxen hind väger 100-150 kg.

Sommartid är pälsen rödbrun, men variationer från mörkt brun till gulbrun förekommer. Vinterpälsen är gråbrun, men kan variera från brunsvart till ljusare grå. Hjortarna synes ofta vara mörkare i pälsen än hindarna, men så behöver inte alltid vara fallet. Hindar är ofta ljusare på buken, medan hjortarna här kan vara nästan svarta. Kalvarna är vitfläckiga upp till ca två månaders ålder. Svaga fläckar kan dock även ses hos vissa vuxna djur. Spegeln är ljust gulbeige till gulvit och kan inramas av en mer eller mindre tydlig svart rand, men denna rand kan också saknas helt. Även öronen kan inramas av en markant svart rand hos djur i en del populationer. Inför brunsten sväller hjortens hals och får en kraftig, långhårig mörkbrun man.

Kronviltets rörelser utmärks av en elegans och smidighet som matchas av få andra arter. Det vanligaste förflyttningssättet är gång (skritt), men trav och galopp används också vid behov. Påfallande är hur mjukt kronviltet tycks flyta fram, även när de i sällsynta fall tar till den mycket kraftfulla och snabba galoppen. De har inte alls dovviltets knyckiga gång eller stötiga och stelbenta studsande. Inte heller begagnar de sig av rådjurens höga och långa hopp.

Sinnen

Hörseln är mycket god, liksom luktsinnet. Öronen kan vridas oberoende av varandra i olika riktningar och kronviltet kan snabbt avgöra riktningen till ljudkällan. Lukten används vid födosök och för att upptäcka predatorer och andra djur, men luktsinnet har även en funktion vid kommunikation kronvilt emellan. Genom körtlar vid ögonen, bakbenen, klövarna och baken utsöndras doftämnen som ger information om djurets kön, status och kondition, men även urin och avföring kan ge information. Av dessa doftsignaler är det väl endast den kraftiga och lätt igenkännliga doften av en brunsthjort som vi människor kan uppfatta. Kronvilt har en välutvecklad syn och ser bra i mörker. Synen är betydligt bättre än hos till exempel älgen, och kronvilt är oerhört duktiga på att upptäcka även små rörelser och siluetter.

Läten

Hjortarnas bröl under brunsten är ett de mest kraftfulla läten som finns i svensk natur. Brölet kan närmast liknas vid ett lejons rytande eller ett grovt, skrovligt råmande. Brölen kan variera i längd från tämligen utdragna till korta, stötvisa hostningar. Under gynnsamma förhållande kan vi människor höra bröl upp till 5-6 km avstånd.

Såväl hjortar som hindar har också ett tämligen kort, nasalt kontaktläte. Kalvar har ett ljusare och gällare läte i kontakten med modern. Vid fara kan både hindar och hjortar utstöta en kort, mycket grov hostning.

Ekologi

Mognad hjortar

Hjortarna når sin fulla kroppsvikt först vid en ålder av sex till åtta år, och det är egentligen först då de kan betraktas som fullvuxna. Dessförinnan är de unghjortar. Som starkast brukar hjortarna vara i åldern 10-14 år. Därefter tappar de snabbt i kraft och det är nog få hjortar som lyckas bli äldre än ca 15-16 år även om de lyckas undgå att bli skjutna.

Man har viss hjälp av hornen då man i fält ska försöka bedöma ålder på hjortar, men en god vägledning ges även av kroppens utseende. Den unga hjorten är högbent, har en spenslig och slank kropp, smal hals, litet huvud i förhållande till kroppen, spetsig nos samt håller huvudet högt. Med stigande ålder blir kroppen mer massiv, halsen grövre, huvudet hålls lägre och ser större ut med trubbigare nos. Under hakan utvecklas ett s.k. hakskinn. Med lite träning är det fullt möjligt att i fält särskilja unghjortar, medelålders hjortar och gamla hjortar.

Hornutveckling

Som ettåring utvecklar hjorten sin första hornuppsättning, vanligtvis i form av enkla, ogrenade spetshorn – därav namnet spets eller spetshjort. Det kan dock förekomma – även om det är ovanligt – att också ettåriga hjortar bildar små taggar, då oftast i form av krontaggar (se nedan). Den tvååriga hjorten får i Sverige oftast 4-8 taggar, men kan få 9-12 taggar. Det kan även sällsynt förekomma att tvååriga hjortar får ogrenade spetshorn.

Med ökande ålder blir hornen större för vart år med grövre och längre stänger. Generellt sett ökar även antal taggar med stigande ålder, men en hjort behöver inte få fler taggar för varje år. En fullvuxen hjort kan också förlora en eller ett par taggar från ett år till ett annat, utan att han för den skull är på tillbakagång. De flesta hjortar får mellan 10 till 18 taggar som mest, men enstaka hjortar kan få fler taggar. Som störst är hornen vanligtvis när hjorten är ca 10-14 år. En riktigt stor svensk hjort kan då ha en stånglängd på 100-120 cm. När hjorten sedan tappar i kraft och börjar sätta svagare horn heter det att hjorten går i retur.

Taggarna på en hornstång har i jaktlig tradition särskilda benämningar. De taggar som sitter på stången (oftast 3, ibland 2 eller 4) kallas nerifrån och upp för ögontagg, istagg och mellantagg. De taggar som avslutar hornstången kallas krontaggar. Om det finns en fjärde tagg på stången mellan mellantaggen och krontaggarna så kallas den vargtagg.

En hjort som har fyra taggar (två på var stång) kallas gaffel. I övrigt benämns hjortarna efter taggantal som jämna eller udda. Har hjorten till exempel fem taggar på var stång är han jämn tiotaggare. Har hjorten fem taggar på stången med högst taggantal och noll till fyra taggar på den andra sidan är han udda tiotaggare.

Från ca 3-5 års ålder börjar hjorten få ett individuellt utseende i hornen. Det är sällan två hjortar ser exakt likadana ut och oftast är det fullt möjligt att med hjälp av hornen se skillnad på olika individer. De individuella hornkaraktärerna behålls år från år även om hornstängerna blir längre, grövre och får fler taggar. Det är därför möjligt att följa samma hjort under flera år, vilket är till stor hjälp vid åldersbedömning och i förvaltningen av kronvilt.

Hornen fälls i februari till april. Enstaka hjortar kan fälla redan i januari. Generellt sett fäller de äldre och större hjortarna tidigare än de yngre. Bildningen av de nya hornen sätter igång nästan direkt. Från mitten av juni börjar hornen se färdiga ut på de vuxna hjortarna och från mitten av juli fejar hjortarna bort basthuden. Även här är det i regel de äldre och större hjortarna som är tidigast. De yngsta, d.v.s. spetshjortarna, fejar oftast inte förrän under brunsten i september.

Spår och spillning

Kronviltets spårstämplar har en mer rektangulärt fyrkantig form och är mer trubbiga i klövspetsarna jämfört med dovviltets eller älgens mer framåt avsmalnande och spetsiga form. Den främre spårstämpeln hos ett vuxet handjur är 8-9 cm lång (exklusive lättklöv) och 6-7 cm bred. Hindens spårstämpel är 6-7 cm lång och ca 5 cm bred. Lättklövarna lämnar oftast inte spår, annat än vid trav och galopp, då klövarna också spärras ut mer jämfört den mer sammanhållna klövstämpeln vid gång.

Spillningen är i form av 20-25 mm långa och 13-18 mm tjocka bön- eller patronliknade pärlor som kan ligga i fint samlade högar eller i strängar om djuret varit i rörelse. Det finns en risk att spillning från kronvilt kan misstas för spillning från dovvilt eller t.o.m. älgkalv i vissa fall. Konsistensen kan också variera och framförallt sommartid kan spillningen sitta ihop i sammanpressade korvar eller vara i form av en grötaktig blaffa. Korvformen kan vara ganska lik spillning från vildsvin, men då är i regel vildsvinsspillningen lätt särskiljbar genom sin skarpa lukt.

I fuktigare biotoper hittas också de lerpölar (”sölor”) som kronviltet trampar upp och vältrar sig i – ”sölar”. Dessa sölor, som inte ska förväxlas med hjortarnas brunstgropar (se nedan), används främst sommar och höst, och kan variera i storlek från ett par till något hundratal kvadratmeter.

Habitat, biotoper

Kronviltet tros ha utvecklats i ett lövskogsdominerat blandlandskap av skog och öppna marker. Det är en art anpassad till stark konkurrens i stabila miljöer i sena successioner. Med en nordlig cirkumpolär utbredning finns arten också i en mängd olika typer av landskap och habitat. I Europa hittas arten alltifrån på Skottlands öppna högländer och på Alpernas sluttningar till i Nordeuropas modernt brukade homogena barrskogslandskap, i det kraftigt jordbruksdominerade landskapet, i Medelhavsländernas torra miljöer och i Bialowizeas lövurskog. Introducerad klarar sig kronviltet utmärkt i både Sydamerika och Nya Zeeland, liksom i Nordafrika (här verkar det dock oklart om kronviltet är introducerat eller ursprungligt). Även om arten utvecklats i ett stabilt, tempererat skogslandskap, synes den således besitta en stor förmåga att anpassa sig och trivas i en mängd olika typer av klimat, landskap och habitat.

I Sverige trivs kronviltet såväl i det sydskånska jordbruksdominerade landskapet som i det mellansvenska homogena barrskogslandskapet. Ofta följs ett dygnsmönster där djuren dagtid söker skydd i skogsterräng och nattetid söker sig ut på fält och hyggen för att söka föda. Egentligen är kronviltet inte utpräglat nattaktiva djur som endast nyttjar öppen terräng i skydd av mörkret, utan detta är en anpassning som utvecklats under tryck från människans jakt.

Ofta söker kronviltet daglega i täta bestånd av gran och tall. Här ges inte bara skydd mot störning, utan även mot vind, regn och låga temperaturer. I tät barrskog är det i regel också lägre snödjup. Flerskiktad lövskog är också en populär biotop. Där det är större, sammanhängande skogsområden kan mycket väl glesare barr- såväl som lövskog användas. De söker sig gärna till höjder för att på så sätt få bättre överblick över omgivningen och eventuella faror som kan tänkas närma sig. I Kolmården är det t.ex. vanligt att kronviltet tar daglega uppe på höjder i tämligen gles hälltallskog. Kronviltet söker sig gärna också till vatten. Lövkärr, sumpskogar, snårskog av vide och vassbälten, gärna i kombination med angränsande barrbestånd, är mycket populära. Energiskogsplanteringar med salix har också visat sig dra till sig kronviltet och fungera väl som daglega. I ett mer öppet och jordbruksdominerat landskap kan dock kronviltet mycket väl ta daglega ute på stora fält, i synnerhet när t.ex. säd och raps vuxit sig hög.

Föda

På en skala från rena gräsbetare till rena skott-, knopp- och kvistbetare, intar kronviltet en mellanställning som blandbetare med en dragning åt gräsbetare. En stor del av födan hämtas därmed i mark- och fältskikt, samtidigt som även buskar och träd betas. Under vintrar med större snödjup ökar utnyttjandet av buskskiktet. Kronviltet kan emellertid, till skillnad från älgen, sparka sig igenom snön vid måttliga snödjup. När snödjupet överstiger 50 cm, eller när det är hård skare, blir det dock besvärliga förhållanden för kronviltet och de får problem med att ta sig igenom snön.

Viktig föda i fältskiktet är ris av blåbär, lingon och ljung. Vidare betas olika gräs som till exempel kruståtel, tuvtåtel, hundäxing, gröe och fårsvingel. Vårfryle, veketåg och starr är andra arter som gärna betas. I markskiktet har renlavar visat sig vara mycket begärliga. I buskskiktet betas knoppar och kvistar från bland annat ask, asp, brakved, ek, en, rönn, sälg och viden. De äter också bark från ett flertal arter, av vilka till exempel kan nämnas ask, asp, ek, gran, lärk, rönn, sälg, viden och tall (glansbark). Kronvilt söker sig gärna ut på fält med odlad gröda. Populärt är vallar (i synnerhet med klöver), vete, havre, råg, raps, ärtor, majs, potatis, morötter och sockerbetor.

I sitt födosök kan kronviltet ge upphov till skador både för skogs- och jordbruk. Genom att äta bark på träd kan kronviltet orsaka stora skador i skogsplanteringar. De allvarligaste och mest omfattande skadorna drabbar granbestånd i åldern 15-40 år. På granen uppstår två typer av barkskalning. På vintern när barken sitter hårt an lyckas djuren bara gnaga bort små bitar i taget och man får ett ”gnag”. I savningstid kan dock stora sjok dras loss och man får en så kallad ”flängning”. I Sverige är barkskalning ett stort problem i framförallt Skåne, men uppstår även på andra håll, då ofta i ett bördigt blandlandskap av jordbruksmark och skog. I andra områden kan barkskalning vara sällsynt trots täta kronviltstammar. Detta är fallet i t.ex. Kolmården där landets kanske tätaste kronviltstam finns, men där barkskalning förekommer i mycket liten omfattning.

Det finns flera hypoteser om varför kronviltet äter bark. Det kan vara fråga om ett behov av att öka fiberintaget (kanske till följd av att ha ätit lättsmälta grödor), ett sätt att få i sig mineraler eller ämnen som ger bättre motståndskraft mot parasiter, eller att kronviltet äter bark när andra mer begärliga födoresurser är knappa eller svåra att komma åt. En svensk studie kunde inte påvisa något samband mellan populationstäthet av kronvilt och omfattning av barkskador. Däremot blev skadenivån högre vid minskande tillgång på tillgänglig alternativ föda i skogen, samt vid ökande andel jordbruksmark i landskapet.

Kronviltet kan också åsamka skador för jordbruket. I vissa områden uppges betesskadorna på mjölkmogen vete, och även havre, kunna bli omfattande. Det verkar som att risken för detta är större i skogsdominerade landskap med en liten åkerareal. I säd och raps kan även skador uppstå till följd av att djuren legat och trampat ned partier. Stora förluster kan förekomma på åkrar med potatis och morötter. För potatisen handlar det inte bara om att djuren äter, utan också om att de sparkar upp potatis som då utsätts för solljus och förstörs. Ett problem som det ibland talas om är att kronvilt förstört ensilage genom att ha haft sönder plasten på ensilagebalar. I kronviltreservatet i Skåne testades elstängsel för att förhindra skador på gröda. En lärdom då var att en viss del av grödan bör lämnas till viltet utanför stängslet för att minska driften att ta sig igenom stängslet.

Reproduktion

Kronhindar får bara en kalv. Det är mindre än en procent av hindarna som föder dubbelkalv. I Sverige föder ungefär hälften av hindarna sin första kalv när de är två år och hälften vid tre års ålder. Upp till en ålder av ca 12 år får hinden i princip alltid en kalv varje år. För äldre hindar sjunker fruktsamheten och de orkar kanske inte föda fram en kalv varje år. Kronhindar i det vilda kan mycket väl bli uppåt 18-20 år. Det finns till och med exempel på kronhindar både från Kolmården och från Skåne som blivit 23-25 år gamla, och som också haft kalv i så hög ålder.

Efter ca 233 dygns dräktighet föds kalvarna normalt från andra halvan av april och under maj. Vid födseln väger kalven 6-10 kg. Pälsen är prickigt kamouflagefärgad, men redan under sommaren har de flesta kalvar förlorat prickarna. De första dygnen ligger kalven till största delen gömd och besöks bara av hinden för att få di, tvättas och flyttas till ny lega. Vid någon veckas ålder följer dock kalven hinden det mesta av tiden.

Brunst

I Sverige drar brunsten igång under andra halvan av augusti, når sin topp ungefär i mitten av september, och klingar av i månadsskiftet september-oktober. Det vanligaste brunstsystemet här är att de starkaste hjortarna samlar harem av hindar som de försöker hålla ihop och försvara mot andra hjortar. Dessa haremshållare brukar kallas för ”platshjortar”. De hjortar som inte är starka nog att bli haremshållare har mycket små chanser att få para sig. Det förekommer även att hjortar står ensamma och genom bröl försöker locka hindar till sig. En form av arenaspel kan ibland uppstå på större öppna ytor (ofta fält med begärlig föda) då starka hjortar kan dela in fältet i ”tårtbitar” där de står och brölar, och försöker locka till sig hindar.

Hjortarna markerar också sin närvaro genom att sparka upp brunstgropar där de urinerar för att sedan rulla sig och köra med horn och huvud i gropen. Brunstgroparna kan sedan nyttjas av alla kategorier djur.

Unghjortar och vuxna hjortar som inte lyckas tillskansa sig något harem rör sig i utkanterna och försöker snika åt sig kontakt med hindar. Det har även visat sig att hjortar kan besöka helt olika brunstplatser under en och samma brunstsäsong och då mycket väl kan förflytta sig i alla fall uppåt ett par mil emellan brunstlokaler. Syftet med dessa brunstförflyttningar är att öka chansen till framgång under brunsten. Samtidigt fungerar detta som en mekanism som ökar genflödet i populationen och minskar risken för inavel. Lyckas en hjort bli platshjort på en brunstlokal blir han förmodligen kvar där tills han blir besegrad eller dör. Det finns dock exempel på att platshjortar kan överge sin brunstplats när antalet hindar minskat drastiskt.

I konkurrensen om hindarna kan det bli slagsmål mellan hjortar. Dessa strider, då hjortarna stångas med hornen, kan sluta med att den ene eller båda hjortarna blir skadade eller till och med dödade. Mer sällsynt händer det att hjortarna fastnar i varandras horn och går en långsam död till mötes. Den vanliga utgången är dock att den svagare hjorten bryter striden och flyr undan oskadd. Eftersom det är förenat med hög risk att slåss försöker hjortarna undvika slagsmål så långt som möjligt. Dels bedömer de varandras styrka genom brölen, men de mäter också varandra visuellt genom att inför en eventuell strid utföra en s.k. parallellgång, då hjortarna går sida vid sida på några meters avstånd. Ofta slutar detta med att en av hjortarna viker undan, men det kan även sluta med att de plötsligt brakar samman med hornen. Ett slagsmål kan vara över på några sekunder, men är hjortarna mer jämbördiga kan de mycket väl pågå upp till 20-30 minuter. Det är väldiga krafter som släpps lösa under dessa strider och det är vanligt att se hjortar som fått taggar avslagna, och ibland till och med en hornstång avbruten, efter att ha varit i slagsmål.

Syftet med brölet är dels att verka stor och stark inför rivaler, dels att försöka attrahera hindar. Genom att lyssna på brölande hjortar kan hindarna bedöma hjortarnas styrka och således få en vink om vilken hjort som de bör besöka när de blir brunstiga. Det är också så att brölet triggar igångsättningen av brunsten hos hindarna. Finns flera brölande fullvuxna hjortar, som dessutom hetsar varandra, blir det mer bröl under brunsten, vilket ökar sannolikheten för tidiga befruktningar och därmed tidigare födslar. Finns det få fullvuxna hjortar blir det glesare mellan brölen och risken är då att brunsten kommer igång senare, med sent födda kalvar som resultat.

Hindarna söker sig gärna till dominanta hjortars harem. Genom att vara i en stark hjorts harem slipper hindarna stressande uppvaktning från unghjortar. Platshjorten ser till att inga andra hjortar får komma nära hindarna. Det finns observationer som tyder på att kronhindar undviker att para sig med unghjortar. Om det inte finns någon acceptabel fullvuxen hjort i närheten när en hind blir brunstig kan hon hålla sig undan från parning och brunsta om ca tre veckor senare – något som hon faktiskt kan göra även en andra period. Till slut nöjer sig dock hinden med vad som bjuds, även om det inte dykt upp en fullvuxen hjort. Följden blir dock en sent född kalv som därmed kan hamna efter i utvecklingen och komma sämre förberedd till sin första vinter.

Under brunsten upphör platshjortarna i princip att äta. De är fullt upptagna med att söka efter brunstiga hindar, hålla ihop haremshindarna och vakta på rivaler. Det har även föreslagits att om de ges möjlighet till paus är det viktigare för dem att vila än äta. Det kan också vara så att de nedgångna och utpumpade är mer mottagliga för parasiter i födan och därför undviker att äta. Följden blir i vilket fall att de rasar i vikt. Under en brunst kan en platshjort förlora uppemot en fjärdedel av sin vikt. Innan brunsten kan en stor, fullvuxen hjort ha en i princip rektangulär kroppsform, men i slutet av brunsten kan kroppsformen vara nästan triangulär med uppdragen buk och magra länder. Efter brunsten är det viktigt att hjorten tar igen så mycket som möjligt av denna viktförlust för att kunna klara vintern på ett bra sätt och ha en god utgångspunkt inför nästa års säsong. I brunstens slutskede och därefter kan man därför se hur de större hjortarna, ofta ensamma och i skymundan, går och betar oerhört koncentrerat.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Vildsvin

Vildsvinet har en lång historia i Sverige som började för omkring 11 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 1980-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat i olika delar av södra Sverige.

Vildsvinet var en av de tidiga invandrarna till Sverige efter istiden. Det anlände för omkring 11 000 år sedan, etablerade sig i södra Sverige, och blev relativt vanligt. Vildsvinet jagades och efter att jordbruket infördes konkurrerade det med tamgrisskötseln. Vildsvinet korsades även med tamgris vilket kan ha bidragit till att  vildsvinsstammen minskade.

På grund av likheterna mellan vildsvin och tamgris – samt korsningar mellan dem – är det svårt att särskilja vildsvin i arkeologiska material. Det är oklart när vildsvinet försvann i Sverige, men bortsett mindre etableringar saknas belägg för frilevande vildsvin på fastlandet de senaste 1000 åren. På Öland fanns och jagades vildsvin på 1600-talet.

Senare återinfördes vildsvin i hägn. I mitten på 1970-talet etablerade sig grupper av, från hägn, förrymda vildsvin i trakterna av sörmländska Trosa, Björkvik och Kiladalen. Stammen har därefter spridits, och under 2000-talet har vildsvin observerats i samtliga län i södra Sverige.

Vildsvin är skygga och och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.

I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken.

Kännetecken

Vildsvinet ger ett framtungt intryck, med högrest bog och sluttande rygglinje som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen bär hörntänder som sticker upp ur underkäken.

Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger då vanligtvis över 100 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna som ofta är kluvna. (Det gör att man kan skilja losslitna hårstrån från andra viltslag, till exempel grävlingars, som är ljusa med mörk spets och inte kluvna).

Sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Djuret ger under den perioden ett ljusare intryck. Kultingarnas päls är längsrandig i gula och mörkare fält upp till några månaders ålder, då de börjar bli alltmer enfärgade.

Det är svårt att se skillnad på könen, särskilt under de första levnadsåren, sedan blir könsprägeln alltmer påtaglig. Den fullvuxna galten har en tydligare midja som vidgas i ett kraftigt bogparti. Därtill är galtens testiklar framträdande. Generellt har suggorna rundare kroppsform och uppträder oftast i grupp.

Galtens hörntänder i underkäken är kraftiga och formade som betar. Dessa tänder är mindre utvecklade hos suggor och kultingar. Galten har också har en puckel på nosryggen, som är mindre utvecklad hos suggan och saknas hos kultingarna (ungarna).

Betarna har öppna rötter, dvs de tillväxer under djurets hela livstid och slipas vassa mot överkäkens kortare, böjda hörntänder. Galtarnas betar och vildsvinens tanduppsättningar är inte färdigutvecklade förrän vid drygt två års ålder.

Vildsvinets aktivitet på marken och i skogen efterlämnar tydliga spår. Marken blir kraftigt bearbetad med uppslitna tuvor, uppriven växtlighet, fåror och gropar. Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem. I vattenrika marker kan man ofta se stora, grunda gropar där djuren ”sölat”, dvs gyttjebadat. Groparna är vanligast under varma sommarperioder.

Spillningen ser ut som tillplattade och staplade kulor, som en trave. Utseendet varierar med födan – har djuret levt på säd kan kan spillningen bli en samlad korv fylld med strådelar.

Vildsvinet är ett klövdjur: varje klöv lämnar två större avtryck med tvärt avrundad framkant och två mindre avtryck av spretande lättklövar som sticker ut bakom och vid sidan. Åtminstone på mjuk mark skiljer dessa avtryck sig från hjortdjurens, vars lättklövsavtryck hamnar rakt bakom klövarnas. I spårlöpan ses ibland dubbla klövavtryck, när fram- och bakben satts på samma plats.

Vanligtvis är vildsvinet ett sävligt djur som förflyttar sig långsamt. I undersökningar av djur med radiosändare, förflyttade de sig som snabbast drygt 10 km/h. Men vildsvinet kan göra korta, mycket snabba ruscher om det önskar försvara sig eller blir skrämt. Det kan då röra sig om några meter korta utfall för att skrämma, undersöka eller skada vad den har framför sig. Vildsvinets spollinjeformade kropp är anpassad för att även i mycket tät vegetation kunna utföra dessa snabba förflyttningar.

Vildsvinet tillhör ordningen partåiga hovdjur, familjen Suidae. Arten indelas i ett trettiotal underarter (raser).

Vildsvinet har ett mycket gott luktsinne och god hörsel, medan synen är svagare utvecklad. Vissa observationer antyder att djuret med luktsinnets hjälp kan avslöja doften av t ex en jägare på mer än 500 meters avstånd. Det goda luktsinnet illustreras också av de speciellt dresserade så kallade tryffelsvinen (en slags tamgrisar), som används för att lokalisera underjordiska tryffelsvampar på kontinenten.

Vildsvinet uppvisar också ett beteende som kallas ”flehmen”, dvs ett grimaserande luktbeteende där överläppen dras tillbaka, munnen öppnas och djuret andas in kraftigt. Detta stimulerar det luktkänsliga så kallade Jakobssons organ (vomeronasalorganet) i munhålans bakdel. Beteendet ses ofta vid kontakter mellan könen, vilket antyder att dofter är viktiga i det sociala samspelet. Detta styrks ytterligare av galtarnas markeringar med både saliv och urin kring aktivitetsområdena. Såväl unga som gamla djur brukar ses sniffa på varandra när de möts.

Vildsvinet ömsar päls två gånger per år. Både underull och vinterpäls skiftas med början under våren till den tunnare sommarpälsen. Under senhösten anläggs åter den täta vinterpälsen.

Ekologi

Vildsvin är allätare, men det mesta av födan (omkring 90%) utgörs av vegetabilier. Underjordiska växtdelar, som rötter, står för det mesta av födointaget under vintern. Främst är det rötter av vanliga växter som sippor, kabbeleka och rams. Under sommaren äts gärna gröna blad av till exempel starr och tistlar, men också fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då på odlade grödor. Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis. Svinen skadar sällan mer än några procent av den odlade arealen, men där de slår till kan skadorna vara förödande. Mycket av skadan orsakas inte av ätandet i sig utav bökandet i marken och nedtrampningen av säd.

I de områden där utfodring sker blir det fodret viktigt föda. Den har t o m visat sig utgöra majoriteten av innehållet i magsäcken hos undersökta svin i Sverige. Därför kan utfodring i viss mån användas för att skydda grödor, vilket utnyttjas i Frankrike och Spanien. Där grävs majskorn ner eller sprids ut för att avleda vildsvinen från känsliga grödor, t ex vinrankor.

Den animaliska föda som vildsvinen äter utgörs av daggmaskar, insektslarver och andra ryggradslösa djur. Ifall födan är riklig kan svinet fungera som ett nyttodjur. Vid stora insektsangrepp i skogar på kontinenten har det visat sig att många svin specialiserar sig på att böka fram de skadegörande insekternas larver och puppor.

Även större djur, som smågnagare, fågelungar eller -ägg konsumeras när tillfälle ges. Det finns alltså en viss risk att vildsvinet i vissa områden kan begränsa förekomsten av småvilt eller markhäckande fåglar. Vildsvinet kan också äta kadaver som påträffas i naturen.

Till skillnad från de andra klövdjuren är vildsvinet inte idisslare, utan har en enkel magsäck som är anpassad för djurets blandade diet. Magsäcken har en avdelad blindsäck, som bl.a innehåller lymfproducerande celler. Den lymfa som avges är ett skydd mot skadliga mikroorganismer som djuret kan få i sig vid sitt bökande.

Ett vuxet vildsvin av den storlek som påträffas i Sverige konsumerar ca fyra kg föda om dygnet sommartid. En kulting klarar sig på ungefär hälften, men behöver mer under vintern. Om födotillgången är god äter djuren ibland tills de får svårt att röra sig och ligger sen och smälter födan.

Brunst

Både suggor och galtar blir könsmogna under första levnadsåret, men det är sällsynt att de parar sig så tidigt. Vanligtvis parar sig suggorna för första gången som 1 1/2-åringar, dvs andra hösten. Galtarnas debut sker i allmänhet i tvåårsåldern.

Vid parningsuppvaktningen kan galtarna utkämpa aggressiva dueller om suggorna. Sammandrabbningarna ger ofta upphov till sår, men svåra skador är sällsynta. Galtarna utvecklar nämligen ett skyddande brosklager runt bröstkorgens sidor och bogen inför parningssäsongen. Brosklagret innanför hunden är stelt och segt, och har alltså samma funktion som en brynja.

De äldre galtarna är dominanta över de yngre och brukar tillskansa sig parningarna. Yngre galtar tillåts sällan para sig förrän under sitt andra levnadsår.

Under parningstiden mister djuren lite av sin skygghet. Vildsvin är annars vaksamma och håller sig dolda i skyddande vegetation under dagarna.

Vildsvinssuggor är mottagliga för parning (brunstar) betydligt längre än andra klövdjurshonor- i flera månader. Det gör att parningen i en population kan pågå i upp till nio månader.

Brunsten regleras av dagslängden; kortare dagar under sensommaren stimulerar utsöndringen av könshormoner. Men också andra faktorer som födotillgången och socialt samspel spelar in. Brunsten brukar t ex infalla samtidigt hos alla suggorna inom en grupp. I det fallet tycks signaler från ledarsuggan ligga bakom synkroniseringen.

De flesta parningarna sker i augusti till december. Suggan är dräktig i ungefär 115 dagar. Och svensk forskning har också visat att cirka 85 % av födslarna sker under månaderna februari till maj. Kultingar kan dock födas när som helst under året. Forskningsmaterialet antyder också en liten födelsetopp i augusti-september, vilket sannolikt i så fall kan vara ett resultat av ombrunstning för de suggor som förlorat sina kullar under våren.

Födslar

Vid tiden för födsel gräver den dräktiga suggan en grund grop på en lämplig plats, det kan vara i en tätning eller på en åker. Hon fodrar ”boet” med växtdelar som bildar ett skyddande tak för de nyfödda kultingarna.

I de flesta fall föder suggan bara en kull under ett år. Storleken beror bl.a på suggans ålder. En ung sugga föder i genomsnitt 3-4 kultingar, medan en som uppnått tre års ålder föder 5-6 (ibland fler).

Kultingarnas utveckling

En vildsvinssugga kan som mest dia åtta kultingar. Under det första levnadsdygnet väljer varje kulting ut ”sin egen” spene som de alltid diar på. De starkaste kultingarna väljer vanligen de spenar som ger mest mjölk. Kultingarna börjar även äta fast föda vid 4-5 veckors ålder, men är inte avvanda från mjölk förrän vid 16-20 veckors ålder.

Vid tiden för födseln drar sig suggan undan för att vara ifred och håller sig utan närvaro av andra suggor under kultingarnas första vecka. Därefter återupptas de sociala kontakterna. Suggan tar kultingarna på kortare utflykter runt boet. Efter ytterligare någon vecka lämnas boet och gruppen ger sig ut på längre vandringar.

Gruppen söker vila i tillfälliga legor på skyddade platser. Suggan skyddar kultingarna, ger di och håller samman gruppen med grymtningar.

Kultingarna tillväxer snabbt och väger ungefär 30 kg redan efter ett halvår. De minskar lite i vikt under vintern, men vid ett års ålder väger en fjoling ca 60-65 kg. När de nått den åldern är det dags för suggan att föda igen och fjolårskultingarna stöts därför bort.

Moderslösa kultingar

Kultingar som blivit moderslösa kan få dia hos en annan sugga. Men förutsättningen är vanligen att denna sugga har mindre och yngre kultingar än de som adopteras. De moderslösa kultingarna konkurrerar nämligen i detta läge ut suggans egentliga ungar. Detta eftersom det bara finns ett visst antal aktiva spenar – en per individ. Adoption av detta slag underlättas om suggorna är nära släkt.

Kultingar som blir moderslösa vid en ålder då de näringsmässigt klarar sig utan mjölk – en ålder om minst 6-7 veckor – kan klara sig genom att följa flocken av andra suggor och deras kultingar. Men de får inga modersband till annan sugga.

Vad som nämns ovan om moderslösa kultingar är grundprincipen, givetvis förekommer undantag.

Mognad

Handjur och hondjur tillväxer lika mycket fram tills cirka 10 månaders ålder då de börjar bli könsmogna. Galtarna tillväxer därefter snabbare än hondjuren. Det beror sannolikt på att handjuren gynnas av kroppstillväxt för att tillskansa sig parningstillfällen. Alltmedan hondjuren är anpassade för att spara resurser till reproduktion.

Ett vildsvin blir som mest ungefär tio år gammalt. Djur som hållits i hägn och skyddats från det fria livets påfrestningar kan bli dubbelt så gamla.

Källa: Svenska Jägareförbundet

En viktig predator på vildsvin är vargen. Det finns områden där vargen står för över 90 % av dödligheten bland årsgrisar.

Älg

Älgen ses ofta som en symbol för viltet i Sverige. Den väcker också en enorm uppmärksamhet. På hösten är den särskilt mycket i fokus under älgjakten. Under älgtoppen i början av 1980-talet sköts drygt 150 000 älgar årligen. Sedan dess har stammen minskat. På 2000-talet har avskjutningen i regel varierat mellan 80 000 och 90 000 älgar per år. Det finns cirka 2-3 gånger fler älgar kvar i skogen efter jakten.

Men älg innebär inte bara jakt. Den har blivit en symbol för det svenska skogslandskapet och lockar även ut en mängd icke-jagande människor i skogen varje år, och har skapat en egen turistindustri. Samtidigt är den en skadegörare som lokalt ger skogsbruk problem, och en fara för trafikanter.

Viltforskningen har gjort betydande insatser för att ta reda på hur älgen, älgstammen och samspelet mellan älgen och dess miljö fungerar. Mycket har man lyckats få fram, varav en stor del presenteras på de följande sidorna!

Kännetecken

Älgen är de svenska skogarnas största djur. Den är lätt att känna igen tack vare sin storlek och sitt särpräglade utseende. De stora öronen, den rejäla mulen och hakskägget tillsammans med den karakteristiska puckeln vid manken gör den svår att förväxla med andra djur.

Pälsen kan vara allt från mörkbrun och nästan svart till ljust brun eller grå. Benen är alltid ljust gråvita oavsett färgnyans i pälsen. Älgkalvarna har en helt annan färg än de vuxna under sommaren, då deras päls är alldeles rödbrun.

Älgen väger 200-550 kg, och kan mäta upp till 2 m i mankhöjd. Älgtjurar är i genomsnitt 20 procent större än älgkor och är både högre och tyngre med grövre nackar och större hakskägg.

Hornen

Hornen som älgtjurarna bär kan vara av två olika typer, antingen stång- eller skovelhorn. Stånghornen är förgrenade med runt gods, till skillnad från de skovelhornen som är platta till formen och liksom namnet antyder formar sig till en skovel med taggar på.

Formen och storleken på älgens horn signalerar styrka och status inför och under brunsten gentemot hondjur och konkurrerande handjur. En tjur som är framgångsrik under brunsten är ofta i sina bästa år och har då också horn med mycket massa.

Älgtjuren fäller hornen i midvintertid varje år och redan efter någon månad börjar nya horn växa ut. Hornen växer från den så kallade rosenstocken. Det är ett benutskott som sitter mellan ögat och örat på älgtjurar. Under utväxten skyddas hornen av ett hudlager som kallas basthud. Under basthuden har hornen nerver och blodförsörjning. Så länge ”basten” finns kvar har tjuren lite känsel i hornen.

När så hornen har växt klart dras blodtillförseln in, vilket leder till att basthuden torkar och lossnar. Det brukar ske i slutet av sommaren. Tjuren fejar bort den torkade basten genom att gnugga hornen mot träd och buskar. Hornen är färdigvuxna och färdigfejade lagom till parningen på hösten och när den är över börjar en zon i hornets bas alldeles ovanför rosenstocken att luckras upp. I den zonen lossnar hornet så småningom och faller av. Normalt fälls de i januari-februari.

Avgöra kön

Det lättaste sättet att avgöra könet på en älg är givetvis att titta efter horn. Ett annat sätt som avslöjar älgens kön i alla årstider är den ljusa strimma som älgkor har längs insidan av sina bakben. Benens ljusa färg sträcker sig nämligen upp hela vägen längs skinkorna på kon medan tjuren är mörk på skinkornas insida. Andra skillnader i utseendet mellan ko och tjur är som nämnts ovan, att hals och nacke är grövre på tjuren. Bogen är högre och intrycket blir grövre. 

Älgspår

Spåren efter älgklövar är de näst största i Europa, bara björnen lämnar större avtryck. Man känner igen klövavtrycken på storleken och formen. Den vuxne älgtjurens spårstämpel mäter 12-16 cm medan älgkons är lite mindre och kalvarnas blir än mindre. Till och med älgkalvarnas avtryck är väsentligt mycket större än de från vuxna rådjur som annars är de spår som till formen mest påminner om älgens.

När älgarna rör sig i skritt blir längden på steget 1,5-2 m och i trav blir det 2,5-3 m eller ända upp mot 4 m. Helst travar älgen när den vill förflytta sig. Den galopperar sällan vilket kan förklaras med att kroppsbyggnaden är mer lämpad för trav än galopp. I trav ser den stora älgen ut att flyta fram medan galoppen blir tung och klumpig.

Spillning

Spillningen ser ut som ovala små kulor. Man räknar med att älgarna lämnar cirka 14-17 högar med kulor per dygn på vintern. Under den perioden är älgarnas föda fiberrik och innehåller små mängder vätska. Därför blir också spillningskulorna torra, hårda med mycket fibrer i. Om sommaren innehåller födan mer vatten och spillningen blir lösare. Då kan spillningen ibland påminna om komockor, annars består den av hopklistrade kulor. Kulorna har då ett mer finfördelat innehåll.

Älgen repar antingen blad från kvistar, sliter nästan loss dem eller kniper av kvistar med sina kindtänder. Spår av älgbete är fransigt och ojämnt i sitt utseende. De andra hjortdjuren (rådjur samt dov- och kronhjort) lämnar bitspår som i princip är likadana som älgen. Älgens barkgnag går dock ofta att skilja från kronhjortens. Man ser märken efter barkgnaget på unga träd, främst tall. Gnagandet är vanligast på våren.

Förökning

Älgkalvarna föds i slutet av maj och början av juni. De föds tidigare i de södra delarna av landet än i norr. Vid födseln är de alldeles rödbruna och väger mellan tio och femton kilo.

Älgkon är dräktig i åtta månader och föder en eller två kalvar. I några få fall kan trillingfödsel förekomma, men det är ovanligt. Älgkalvarna är snabbt på benen efter födseln och kan följa sin mor efter någon timme. Som nyfödd dricker kalven bara mjölk, men börjar ganska snart smaka på växter. Den lär sig sedan successivt äta växtföda och framåt oktober-november slutar den att dia helt.

Kalvarna, som växer snabbt under det första halvåret, brukar väga uppåt 150 kg när november kommer. Men då slutar den snabba tillväxttakten, för vintern är ofta hård mot kalvarna. En del av dem fortsätter att öka lite i vikt men mycket långsammare än tidigare och om vintern är ordentligt kall och snörik kan de till och med minska i vikt.

Älgkalvarna går i sällskap med sina mödrar fram till någon vecka innan modern kalvar på nytt. Inför den nya kalvningen brukar hon bryskt stöta undan sin fjolårskalv och de bortstötta – fjolingarna – irrar först omkring vilsna. De är oskygga och nyfikna och löper till exempel stor risk att råka ut för trafikolyckor på försommaren på grund av sin brist på erfarenhet.

Brunst

Brunsten äger rum i slutet av september till en bit in i oktober. Den börjar tidigare i söder än i norr. Tjurarnas brunstbeteende inleds med fejningen av deras horn.

Ett par veckor senare börjar de sparka upp så kallade brunstgropar i marken. En grop kan vara 1,5 m i diameter och 30-40 cm djupa. I den urinerar den brunstige tjuren och vältrar sig sedan däri. Ibland rullar sig också kor i de urinindränkta groparna.

Kon är bara mottaglig för befruktning under ett enda dygn. Om hon inte befruktas det dygnet kan hon brunsta om tre veckor senare. Kalvar som föds så sent som i slutet av juni är alltså resultatet av en ombrunst. Sådana kalvar har goda chanser att överleva sitt första år, men föds de efter en andra ombrunst, det vill säga i mitten av juli, minskar kalvarnas chanser att klara sig genom vintern.

När älgkor brunstar om kan man anta att det saknas tjurar i brunsten. Forskning under 2000-talet har också visat att kor som betäcks sent i högre grad föder tjurkalvar. Det verkar alltså som om korna känner av tjurbristen och därför i högre grad föder tjurkalvar. Detta förklaras genom att tjurkalvar sannolikt kan bli framgångsrikare i ett område med tjurbrist än vad fallet skulle vara för en kvigkalv.

De flesta älgkvigor blir könsmogna vid två års ålder och föder därför sin första kalv som treåringar. Hur stor del av tvååringarna som blir dräktiga skiljer sig mellan olika älgpopulationer, visar undersökningar. Andelen varierade mellan 40 procent dräktiga tvååringar på vissa håll och 90 procent på andra. Det finns alltså kvigor som blir dräktiga som ettåringar och sådana som inte befruktas förrän vid tre års ålder.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Alfågel

Under vinter och vår trivs alfågeln i det yttre havsbandet. Alfågelns dräkt byter skepnad flera gånger per år men den vuxna hanen är med sina svarta vingar och långa stjärtspröt omisskännlig i alla dräktvarianter.

Kännetecken

Alfågeln är en ganska liten dykand. Vingarna är spetsiga och den flyger lekfullt med snabba vingslag. Landningen i vattnet är däremot mycket klumpig. Ruggningsmönstret är komplicerat med minst tre skilda dräkter under året. I alla dräkter är den vuxna hanen elegant brokig i vitt, brunt och svart med svart bröst, helt mörka vingar och långa stjärtspröt. Från början av april till mitten av maj förändras hanarnas dräkt successivt från en relativt ljus dräkt med vit hals, vit hjässa och vita skulderfjädrar till en mörk dräkt med mörk hals, mörkt huvud och bruna skulderfjädrar. Unga hanar uppvisar en mycket stor dräktvariation under den första vintern. Vissa unga hanar liknar de mer brunfärgade honorna medan andra unga hanar liknar vuxna hanar. Unga hanar har liksom de vuxna hanarna ett rosa band över den mörka näbben. Unga hanar saknar dock långa stjärtspröt och har ej ett helt svart bröst. Även honor uppvisar en betydande dräktvariation. Att i fält särskilja unga och vuxna honor under vinter och vår är i praktiken omöjligt.

Sången från stora alfågelflockar kan höras på långt håll i havsbandet under våren. Hanens sång brukar textas som a-a-auli.

Historik, utbredning och status

Alfågeln häckar i arktiska områden i Europa, Asien och Nordamerika. Största delen av det europeiska beståndet häckar på tundran i arktiska Ryssland. I Sverige häckar den sparsamt vid sjöar i Norrlands fjällregioner. I september och oktober flyttar den söderut för att övervintra ute till havs eller längs kusterna. De nordamerikanska och asiatiska bestånden övervintrar längs Stilla havets norra kuster, Nordamerikas norra atlantkust och i de stora sjöarna. Huvuddelen av Europas bestånd, det vill säga drygt en miljon individer, övervintrar i Egentliga Östersjön, med stora koncentrationer vid Hoburgs bank, Norra och Södra Midsjöbanken syd om Gotland samt i Pommerska bukten syd om Bornholm. I april och början av maj samlas alfåglarna i norra Östersjöns och Ålands skärgårdar, runt Ösel och i Finska viken. I mitten av maj lämnar alfåglarna Östersjön och återvänder till sina nordliga häckningsplatser. De i svenska fjällen häckande alfåglarna antas helt eller delvis övervintra längs norska västkusten. De exakta flyttningsvägarna för olika delbestånd är inte kända. Övervintrande alfåglar som märkts med satellitsändare i danska vatten flyttade på våren norrut via Finska viken och Vita havet till häckningsområdena i norra Ryssland.

Det europeiska beståndet av alfågel har minskat drastiskt under de senaste 20 åren. Åren 1992-1993 inventerades stora delar av Östersjön och det beräknades att det i Östersjön övervintrande beståndet uppgick till cirka 4,3 miljoner individer. En motsvarande inventering från 2007-2009 visade på en minskning med 65 % till cirka 1,5 miljoner individer. Det är sannolikt att beståndet fortsatt att minska även efter den senaste större inventeringen 2007-09. Nedgångar har även noterats i Nordamerika. År 2012 klassade därför IUCN arten som sårbar, dvs. ”vulnerable”, på global nivå i den internationella rödlistan över hotade arter. I Sverige klassas det övervintrande alfågelbeståndet som starkt hotat på grund av den snabba minskningen. Könskvoten är även sned i beståndet. Andelen vuxna honor är betydligt lägre än andelen vuxna hanar. Underskottet av vuxna honor kan försämra möjligheterna för en framtida positiv beståndstillväxt.

Orsakerna till den kraftiga nedgången är inte helt klarlagda. Ungproduktionen, mätt som andelen ungfåglar i det övervintrande beståndet, har varit låg under de senaste åren vilket kan tyda på problem med tillgång på föda i Östersjön eller på högt rovdjurstryck i Arktis. Alfåglar drabbas även av en betydande extra dödlighet på grund av människans verksamheter. Tusentals övervintrande alfåglar dör fortfarande årligen på grund av illegala oljeutsläpp från fartyg ute till havs. Dessutom drunknar tusentals alfåglar vintertid i fisknät varje år i Östersjön.

Ekologi

Alfågeln häckar vanligtvis vid stranden av små, ofta fisktomma, tundrasjöar. Boet placeras i en grop direkt på marken. Honan som blir könsmogen vid två års ålder lägger 6-9 ägg som hon ruvar i cirka fyra veckor. Hanarna lämnar häckningsplatsen strax efter att honorna börjat ruva. Direkt efter kläckningen lämnar honan och ungarna boet. Honorna vaktar ungarna tills de blir flygfärdiga efter cirka fem veckor. I sin häckningsmiljö söker alfågeln föda nära ytan, och äter då ofta vattenlevande insekter och andra ryggradslösa smådjur.

Alfågeln häckar generellt sett i låga tätheter över stora fjäll- och tundraområden. I särskilt gynnsamma områden kan dock glesa grupperingar av häckande alfåglar uppkomma. Under häckningen är ungar och ruvande honor utsatta för predation från bland annat räv, fjällräv, rovfåglar och labbar. Mycket tyder på att det finns ett samband mellan sork- och lämmelförekomst och alfåglarnas reproduktionsframgång. År när rovdjur och rovfåglar har god tillgång till sork och lämmel kan alfågeln lättare lyckas med sin häckning och producera fler flygfärdiga ungar.

Vintertid består alfågelns föda främst av cirka 4-15 mm stora blåmusslor men även av andra små musslor och bottenlevande kräftdjur. Ute på musselbankarna i centrala Östersjön dyker alfåglarna regelbundet ned till 25 meters djup, och ibland ännu djupare. Alfåglarna sväljer musslorna hela och krossar skalen i magen. Eftersom det endast är musslornas mjukdelar som innehåller näring och energi måste exempelvis en alfågel, som själv väger cirka ett kilo, äta upp emot ett kilo musslor per dag för att täcka sitt energi- och näringsbehov. Om musslornas näringsinnehåll av någon anledning minskar kan det vara svårt för musselätande fåglar att kompensera för detta genom att äta fler musslor eftersom deras matsmältningssystem inte kan hantera ännu större mängder skal. Musslor i sin tur lever på växtplankton som de får i sig genom att filtrera stora mängder vatten. Musslornas mjukdelsinnehåll styrs bland annat av vattentemperatur och tillgång på särskilt näringsrika arter av växtplankton. Det finns därför all anledning att anta att alfåglar och andra musselätande fåglars förmåga att under vinter och vår bygga upp sina närings- och fettreserver inför äggläggning och ruvning kan påverkas av storskaliga förändringar i Östersjöns ekosystem.

Alfågeln och människan

För kust- och skärgårdsbefolkningen i Sverige och Finland har alfågeln och ejdern under tidigare sekler varit en viktig naturresurs som försett skärgårdsbefolkningen med färskt kött under våren. Under 1800- och 1900 talen var jakt med vättar och hagelgevär den vanligaste jaktmetoden. Under tidigare sekler användes fågelnät som spändes upp i sund mellan öar för att fånga alfåglar och andra änder under vårflyttningen. I Sverige är vårjakten på alfågel sedan länge borttagen. Jakt under höststräcket från så kallade jaktkanoter var vanligt i t.ex. Kalmarsund för ett antal decennier sedan men den jaktformen är nu nästan helt borta.

De stora hoten mot alfågeln från människans verksamhet kommer idag från helt andra håll än från jakt. Östersjön trafikeras idag av ett mycket stort antal fartyg. Mindre illegala oljeutsläpp förekommer dagligen. När ett sådant illegalt mindre utsläpp om några hundra liter olja sker i ett område med höga koncentrationer av övervintrande alfågel, t.ex. vid Hoburgs bank eller Midsjöbankarna, kan tusentals individer drabbas i ett slag. Under vintrarna 1993/1994 till 1996/1997 avlivades sammanlagt ca 55 000 oljeskadade alfåglar enbart längs Gotlands kust. Vidare har mycket stora antal oljeskadade alfåglar observerats vid systematiska inventeringar vintertid vid Gotlands sydkust mellan 1996/97 till 2012/13. En modifiering av vissa fartygsrutter vintertid skulle på ett markant sätt kunna minska denna typ av dödlighet.

Bifångst av alfågel vid nätfiske efter torsk vid de stora utsjöbankarna i centrala och södra Östersjön är inte ovanligt. Många tusen alfåglar fastnar och drunknar årligen. Viss modifiering av fiskemetoder skulle minska bifångsterna av alfågel i Östersjön. Vidare kan exploatering av för alfågeln viktiga utsjöbankar framöver bli ytterligare ett hot mot alfågelbeståndet.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Bläsand

Bläsanden är en simand som häckar i de nordligare områdena av Europa och Asien, främst på taiga, men även mer sällsynt vid kuster och slättsjöar söder om taigan. Den är en flyttfågel som övervintrar längre söderut, främst i kustområden. Den är ganska allmän över stora delar av sitt utbredningsområde.

Kännetecken

Bläsandens siluett kännetecknas av kort hals, stort och runt huvud, liten näbb och spetsig stjärt. Bläsänder i alla dräkter har också tydlig vit bukfläck och blågrå näbb med svart spets. Flykten är snabb.

Honorna är i övrigt diffust tecknade i rödbrunt eller grått. Hanarna i eklipsdräkt liknar honorna men har vita fält på vingarna och i övrigt mörkare rödbrun dräkt. Ungfåglarna liknar honorna men ofta är buken svagt mönstrad.

Hanarna i praktdräkt känns enkelt igen på rödbrunt huvud med ljusgul bläs, grårosa bröst och resten av kroppen grå med svart och vit akter.

Bläsanden påminner till utseende och uppträdande om en liten gås då den gärna går på land och betar gräs. Bläsänderna håller gärna till i grupper, utom under häcktiden.

Läten

Hanen har en karaktäristisk vissling, ”vii-o”. Vanligen föregås denna vissling av en kort låg stavelse och även avslutas med ett kort och dämpat drilljud.

Honornas flyktläte är ett skorrande ”karr karr karr” som liknar dykänders läte.

Förekomst och status

Bläsanden häckar uteslutande i norrland. I övrigt häckar den fåtaligt och lokalt. Vanligast är den i sjöar och våtmarker med breda bårder av fräken eller starr.

Under 2008 uppskattades antalet bläsänder till 34 000 par i Sverige.

Under hösten flyttar bläsanden söderöver mot vinterkvarteren och följer då ofta Östersjökusten. Bläsänder som häckat på taigan nord-ost om Sverige uppträder också här under sin flytt om hösten. Mängden övervintrande bläsänder har på senare år ökat i Sydsverige.

Ekologi

Bläsanden är vegetarian och betar gärna om höstarna på fält med gräs eller gröda. Övriga delar av året är vattenväxter den huvudsakliga födan.

Boet finns vanligen gömt bland vegetationen nära vatten. De 8-10 grönskimrande äggen lägger honan i maj till början av juni. Ruvningen pågår i 22 dygn och ungarna blir flygfärdiga efter cirka sex veckor.

Bläsanden och människan

Bläsanden är vanlig i Norrland, och under flyttsträcken höst och vår även på många andra håll i Sverige.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Bläsgås

Bläsgåsen liknar och är nära släkt med fjällgåsen.

Kännetecken

Bläsgåsen har fått sitt namn genom att de vuxna fåglarna har en vit bläs runt näbbroten. De vuxna fåglarna utmärker sig även på bukens svarta och grova tvärfläckar i kombination med relativt mörkt enfärgad rygg och skär näbb.

Till skillnad från grågåsen är bläsgåsen jämnt mörk på vingarnas undersidor.

Sädgåsen har ibland en mindre vit bård runt näbbroten och fjällgåsen har en rejäl bläs som når hjässan. Bland annat därför är det viktigt att studera flera karaktärer vid fältbestämning av gäss.

Ungfåglar av bläsgäss saknar bläsen runt näbbroten och bukfläckarna. Dessutom har de mörk näbbspets, vilket gör att de i olika situationer kan likna grågås såväl som sädgås.

Bläsgåsen finns i Sverige uteslutande i samband med sin höstflytt mot övervintringsområdena. Då uppträder den ofta familjevis, så de lättidentifierade föräldrarna åtföljs av årsungar.

Läte

Genom lätet skiljer man med fördel bläsgåsen från andra gäss. Bläsgåsens läte är jämfört med säd- och grågås ljusare och gladare, med inslag av gnisslande ”klick-klick”.

Historik, utbredning och status

Bläsgåsen häckar inte i Sverige. De bläsgäss som under hösten uppträder i Sverige häckar i nordost på rysk och sibirisk tundra. Övervintringen sker dock i Västeuropa och höstflytten går därför i sydvästlig bana över Östersjön med rastning på lokaler i södra och sydöstra delarna av Sverige. Totalt är flyttens omfattning i storleksordningen 300-500 mil.

November är den månad som flest bläsgäss uppehåller sig i Sverige. Merparten av bläsgässen förekommer då i Skåne, främst östra och södra delarna. Men även Kalmarsund med omnejd är en flitigt använd rastlokal. Exempel på lokaler högre upp i landet är vid Hornborgasjön i Västra Götaland, Kvismaren i Örebro län samt Tåkern i Östergötland.

Bläsgåsen är känslig för frost och riktigt stränga vintrar saknas bläsgåsen i princip i Sverige. Men annars räknas på senare år över 25 000 bläsgäss under november, vid de årliga svenska gåsräkningarna. Detta är ingen totalräkning, men ger bra trender över tid. Den stam av bläsgäss, vars flyttväg delvis passerar Sverige, har åtminstone sedan 1950 stadigt ökat i storlek och totalt skattades denna stam till cirka 1,2 miljoner fåglar under 2007/2008.

Vårflytten, tillbaka ttill häckningsområdena, går i en sydligare bana varför Sverige har betydligt färre rastande bläsgäss under den flytten.

Ekologi

Bläsgässen upphåller sig mest i slättbyggd under rastning och övervintring. Födan består i dessa områden då av växter på ängs- och betesmarker samt åkrar.

Väderförhållanden kan störa bläsgåsens häckning. Om snötäcket ligger kvar när bläsgässen anländer till vårens häckningslokaler påbörjar de inte häckningen. Och försvinner inte snön inom cirka 14 dagar ger de upp och beger sig till ruggningsplatser, för att byta ut vingpennorna. Även predatorer kan utgöra en betydande störning för häckningen. De 5-6 äggen kläcks normalt i juli.

Bläsgåsen och människan

Bläsgåsen förekommer på liten del av Sveriges yta. Men i oktober-november finns större flockar, främst i Skåne. Och det är också där som bläsgåsen är tillåten för jakt.

Källa: Svenska Jägareförbundet