VILTARTER I SVERIGE

Det finns 63 viltarter i Sverige fördelat på 33 däggdjur och 30 fågelarter. Vilt.se har sammanställt all vilt för att du som besökare ska få en komplett guide över dessa viltarter, dess habitat och i vilka jaktformer man jagar dem.

Svenska Däggdjur

Bisam

Bisam är en nordamerikansk art som introducerats i Europa för att sedan sprida sig till Sverige via Finland. Idag finns bisam på några få platser i Norrland, framför allt i mer näringsrika sjöar. Arten är klassad som invasiv i EU, vilket innebär att den om möjligt ska utrotas.

En invasiv art

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot artrikedomen i naturen. En art beskrivs som ”främmande” i områden där den finns för att människan infört den utanför dess naturliga utbredningsområde. Den brukar kallas ”invasiv” om den har en god förmåga att etablera och sprida sig, och dessutom har en negativ påverkan på naturligt förekommande arter. En del invasiva främmande arter kan även sprida sjukdomar till människor eller orsaka stora ekonomiska kostnader för samhället.

Bisam är en nordamerikansk gnagare som infördes till Europa (Tyskland) år 1905. Senare har arten inplanterats på många håll i världen, bland annat i Finland. I delar av Europa, till exempel i Tyskland och Holland, har bisam blivit så vanlig att den orsakar problem genom att underminera vägbankar och dammanläggningar, samt genom att äta grödor. Sedan 2017 är bisam klassad som en invasiv art i hela EU, vilket innebär att den ska utrotas där det är möjligt.

Omkring 1950 invandrade bisam från Finland till Norrbotten och började sprida sig söderut i Sverige. Om bisam skulle sprida sig till södra Sverige, där förhållandena är mer gynnsamma för arten, skulle den potentiellt kunna orsaka skador längs vattendrag och på grödor. Det är inte känt hur den som främmande inslag i vår fauna skulle påverka växt- och djurlivet.

Kännetecken

Bisam är en gnagare stor som en mindre kanin. Den påminner om en liten bäver utan bäversvans, men svansen är smal och lång vilket för tankarna till en råtta. Färgen är helt rödbrun.

Historik, utbredning och status

Efter att bisam invandrat till Sverige på 1950-talet spred den sig med en hastighet på 3-10 km per år. På 1980-talet ökade antalet bisam snabbt, men i början av 1990-talet vändes uppgången i en kraftig minskning. Idag förekommer bisam fortfarande i norra Sverige, men den är mycket ovanlig. Den sydligaste förekomsten och spridningszonen ligger kring Härnösand.

Det är inte känt varför bisam minskade och försvann från merparten av norra Sverige.  Man har föreslagit att det skulle kunna bero på en sjukdom. Eftersom bisamtoppen sammanföll med en tillfällig minskning av rävstammen på grund av en skabbepidemi på 1980-talet, så är ett annat förslag att rödrävens återhämtning bidrog till nedgången.

Ekologi

Bisam lever i närheten av vatten, främst i grunda, igenväxande sjöar eller i lugnflytande vattendrag. I grunda sjöar bygger bisam hyddor av vattenväxter med mera. Där det är möjligt att gräva görs gångsystem i stränderna.

Bisam är till övervägande delen en växtätare, som lever av vattenväxter av olika slag, främst de basala delarna. I Sverige är fräken och starr exempel på viktig föda. Även musslor och fisk ingår som en del i bisamens diet.

I norra Sverige inleds parningen i samband med islossningen och den första kullen föds i slutet av maj – början av juni. Kullar föds, om än i mindre omfattning, nästan ända fram till isläggningen. Vanligen föder varje hona en kull, men två och tre kullar förekommer också. Antalet ungar i kullen är genomsnittligt omkring fem och den första kullen för säsongen är i regel den största. Tidigt födda ungar kan reproducera sig under sitt första levnadsår.

Viktiga predatorer är räv och mink. Bisam kan drabbas av tularemi (harpest). Karakteristiskt för bisam är också att antalet djur varierar starkt mellan olika år.

Bisam använder stora mängder växtdelar för byggnad av hyddor och som föda. Därigenom blir vegetationspåverkan tämligen kraftig och långvarig. Framför allt under artens expansionsfas finns en risk att vegetationen i sjöarna överbetas. I senare skeden verkar det som om vegetationspåverkan blir tämligen måttlig. Öppnandet av ytor i täta bestånd av övervattensväxter leder till en mer mosaikartad struktur.

Jakt och Förvaltning
Jakttid

Bisam är tillåten att jaga hela året.

Jaktsätt

Endast vinterpälsen är värdefull. Bisam jagas i norra Sverige nästan enbart i samband med islossningen och då skjuts djuren med kulvapen när de sitter på isflak eller på stranden. Fångst med levandefångande fällor är möjlig, men förekommer inte i någon nämnvärd omfattning.

Statistik

Det finns inga säkra uppgifter om hur många bisam som fälls per år, men uppskattningsvis färre än 100 på senare tid. Under bisamtoppen på 1980-talet uppskattades avskjutningen till omkring 2000 bisam årligen.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Brunbjörn

Björnen har i alla tider fascinerat människan. Äldre björnar är stora och kraftfulla. Förekomsten av björn har ökat i Sverige de senaste decennierna.

Kännetecken

Björnen är brun med olika individuella nyansskillnader. Dess utseende är svårt att förväxla med andra djur. Läten från björnar är ovanligt att man hör. Men honan kan varna sina ungar genom ett blåsljud. En aggressiv björn kan utstöta rytande, vrålande läten.

Ekologi

Den skandinaviska björnen är en allätare, som övervägande äter vegetabilier. Under vår och sommar består det ofta av rötter, gräs och örter. När bären mognar framåt eftersommaren blir det den viktigaste födan, som också ger överskott i form av fettreserver inför vintern. Av animalisk föda är kadaver och myror viktiga, framförallt under vår och försommaren. Även större däggdjur rivs av björnar. Vissa individer är skickliga rovdjur, som framför allt på våren kan ta fullvuxna älgar och på sommaren unga kalvar. Att björnen river vuxna älgar brukar vara vanligare när björnen är nyetablerad i ett område, innan älgarna vant sig vid att undkomma denna nya stora predator. Också tamboskap som renar, får och nötkreatur rivs av björn.

Björnen går i ide under vinterhalvåret. Det är dess strategi att klara vintern – en alternativ stategi till den flyttfåglar använder för att fly vintern. Kroppen sänker ämnesomsättningen sedan björnen gått i ide. På så sätt hushåller björnen med energi, och klarar att leva av kroppsfettet som byggts upp under sommarhalvåret. Många kroppsfunktioner är nedsatta. Antalet hjärtslag per minut sänks från normalt 40 till 10.

Kroppstemperaturen sänks från cirka 38 grader till 33-34. Ändå drabbas inte björnarna av förtvinad muskelmassa eller förklenat skellet under tiden den är passiv i idet.

Längden på idevistelsen skiljer sig genomsnittligt åt mellan olika kategorier björnar. De björnar som i allmänhet vistas längst period i ide är honor som under vintern föder fram björnungar. Något som också förlänger den genomsnittliga längden på idevistelsen är breddgraden, dvs. vinterns längd. Den genomsnittliga skillnaden mellan Norrbotten och Dalarna har uppmätts till mer än en månad. Inom perioden slutet på september till mitten på maj brukar björnar generellt förlägga sin idevistelse, som pågår i cirka 5 till 7 månader. Vuxna björnhanar är den kategori björnar som i allmänhet går sist i ide på hösten. Björnar väljer att plats för sitt ide beroende på i vilken miljö de befinner sig. Vanligt är att de iordningställer en plats genom att gräva ut en myrstack, bädda bland klippblock eller under en tät gran.

När björnen går ur ide på våren går den fortsatt ned i vikt under vår och försommar. Den har inte så lätt att finna föda, och dessutom gör parningssäsongen att aktiviteten och därmed energiförbrukningen ökar. Björnen strävar under våren efter en proteinrik föda, i form av myror och hjortdjur. Men när bären mognar i mitten på sommaren kan björnen genom ett överskott av denna sockerrika diet bygga överskott, och alltså gå upp rejält i vikt inför ideperioden.

Sett över ett helt år består björnens energiintag till nästan hälften av bär och drygt 5 procent från andra vegetabilier som gräs och örter. Av animalisk föda utgör älg och myror ungefär 20-25 procent vardera, samt kött från åtel ett fåtal procent.

Parningen äger rum i maj-juni. Honorna kan para sig för första gången när de är 3 år gamla. Fosterutvecklingen är fördröjd och födseln sker i idet, någon gång i januari-februari. Antalet ungar i varje kull är 1-4, men oftast 2-3. Ungarna kan stanna med sin mor i 16-28 månader. Oftast föder honan ungar vartannat eller vart tredje år.

En av de vanligaste dödsorsakerna hos björnungar är så kallad infanticid, det vill säga att äldre hanbjörnar tar död på ungar som inte är deras egna. En hane med detta beteende får fördelen att den vid nästa brunst kan föra sina gener vidare med denna hona. Alltså bli pappa till en större andel av avkomman i ett område än den annars skulle bli. Genom att beteendet gett och ger framgång har det befästs genetiskt hos björnpopulationen. Honan å sin sida kan, för att hålla uppe den så kallade reproduktionsframgången, para sig med flera hanar, vilket minskar riskerna för hennes avkomma att drabbas av infanicid.

Ungbjörnar lever i cirka 2-3 år i uppväxtområdet innan de utvandrar. De unga hanarna ger sig iväg först och flyttar längst, upp till 500 km. Honorna stannar ofta så att de åtminstone delvis överlappar moderns hemområde. De gånger honorna utvandrar är sträckan som mest cirka 50-80 km.

Yngre hanbjörnar kan göra vandringar på upp till 20-30 mil på kort tid under brunsten. Björnarna har inga fiender förutom människan och andra björnar.

Björn och människa

Skandinaviska brunbjörnar hör till de fredligaste i världen och det är en liten risk att bli attackerad av björn. Trots detta och trots att chansen att möta en björn är mycket liten är många människor rädda för björnen.

Tips vid möte med björn

Om du vill ha råd om hur du ska bete dig om du möter en björn kan du läsa texten i Björnmöten som Jägareförbundet och Naturvårdsverket ger ut.

Hösten 2004 skedde en tragisk olycka då en jägare dödades utanför Jokkmokk i Norrbotten av en björnhona. Jägaren hade skadskjutit, sannolikt efter att hans jakthund stött upp björnen ur sitt ide. Innan denna olycka hade ingen dödats av björn i Sverige sedan 1902, då en jägare i Jämtland anfölls av en redan skadskjuten björn. I Finland dödades en joggare sommaren 1998 då han överraskade en björnhona med fjolårsunge.

I Sverige har ett drygt tiotal människor skadats av björn under de senaste 30 åren. De flesta av dessa människor är jägare. Ofta uppstår dessa situationer  genom att en jägare rör sig ljudlöst i skogen och överraskar en björn med byte eller ungar, alternativt så är en jakthund inblandad som sedan den irriterat björnen drar sig tillbaka till sin förare med björnen i släptåg.

Björn orsakar ibland konflikter genom att de dödar vilt eller husdjur, framför allt älg, ren och får. Samerna kompenseras för björnskador. Oskygga björnar vid bebyggelse skapar ibland konflikter och problem.

Genom det Skandinaviska Björnprojektet, där norska och svenska forskare samarbetat i över 25 år, finns nu mycket kunskap om stammens storlek, dynamik, utbredning och expansion, vilket ger helt nya och bättre möjligeter till förvaltning och jaktligt utnyttjande. Populations- och spridningsdynamik samt utveckling av inventeringsmetoder och förvaltningsmodeller har på senare år stått i centrum för forskningen.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Bäver

Bävern tillhör gnagarna. Arten är under frammarsch i landet. Man ser oftast bävern när den simmar i vattnet då födosöket på land nästan bara sker på natten.

Kännetecken

Bävern har brun päls med ljusare undersida. Svansen är hårlös och platt. Nosen ger en kantig profil och därunder finns rejäla gnagartänder. En bäver som upptäcker eller anar en fara använder sig av ett kraftigt slag med svansen mot vattenytan som varningssignal.

Ekologi

Bävern är väl anpassad för ett liv i vatten. Pälsen är väldigt tät för att isolera mot väta och köld. När den simmar använder den de stora simhudsförsedda bakfötterna för att skjuta fart och svansen som styrorgan. När bävern dyker sluts både öron- och näsöppningar. Den kan vara under ytan upp till 15 minuter. Och när bävern är under ytan täcks ögonen av en hinna, med funktion som liknar ett cyklops. En hudflik i svalget gör det möjligt för bävern att gnaga med framtänderna under vatten.

Bävern lever i familjegrupper som består av ett par och deras avkomma. De bor i byggda hyddor eller hålor grävda i strandbrinken. Denna stora gnagare förekommer i alla typer av inlandsvatten. Dock krävs att vattnet inte bottenfryser på vintern eller är för strömt. Därtill uppskattas stränder med lövträarter. Bävern bygger emellanåt dammar i små, relativt grunda strömvatten. Födan består under sommaren främst av vattenväxter och örter. Övriga tider på året domineras födan av bark, kvistar och löv från lövträd, främst björk. En del kolonier samlar vinterförråd av grenar och kvistar och lagrar dem under vattnet. Ungarna, normalt 2-3 stycken, föds i maj-juni och stannar vanligen i reviret till två års ålder. Tillgången på vinterföda är sannolikt den viktigaste faktorn för begränsning av en bäverpopulation.

Beskattning och skötsel

Jakttider

Allt eftersom bävern har spridit sig över landet och ökat i antal har nya områden öppnats för jakt. För att förhindra oacceptabla skador får skyddsjakt bedrivas efter särskilt tillstånd.

Jaktsätt

Vak- eller smygjakt i gryning och skymning är de vanligaste jaktsätten. Det är tillåtet att använda fällor för att fånga och döda skadegörande bävrar. Särskilt tillstånd erfordras och den ansvarige jägaren måste ha gått en kurs i bäverfångst. Dessa restriktioner och försiktighetsmått finns för att eliminera risken för att fånga utter.

Avskjutning

Svenska Jägareförbundets viltövervakning beräknar att omkring 5 000 – 10 000 bävrar skjuts årligen under 2010-talet. Det är färre än den årliga tillväxten i stammen.

Bävern och människan

Bäverdammar kan berika landskapet genom att göra det mer varierat. Därigenom förbättras betingelserna för flera växt- och djurarter. När bävrarna bygger sina dammar, kan värdefull skog översvämmas och dödas. Detta kan orsaka lokala problem, vilket också är fallet med bäverns påverkan på vägar och jordbruksmark.

Viktiga områden för framtida forskning är bäverns påverkan på skogsekosystemet samt vilka faktorer som påverkar populationsstorlekar.

Utbredning och status

Bävern har en fläckvis förekomst i Europa och Asien. På grund av sitt värdefulla skinn och sitt gäll jagades bävern tidigare intensivt i hela Europa. Vid slutet av 1800-talet var den utrotad i många länder, så även i Sverige.

År 1922, återinplanterades bävern i vårt land. Inplantering lyckades och en inventering 1977 visade att ca 40 000 bävrar fanns i landet. År 2005 skattade SLU den svenska stammen till omkring 130 000 djur. Stammen ökar fortfarande och nya områden tas i besittning. I Finland har en nordamerikansk bäverart inplanterats.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Livsmiljö

Dovhjorten förekommer främst i de södra delarna av Sverige där de finns omväxlande bland- och lövskog.

Hornutveckling

Dovhjorten är enligt genetiska studier klassificerad som närmast levande släktingen med den utdöda s.k. jättehjorten (Megaloceros giganteus). Jättehjorten är det hjortdjur som kanske är mest känd för sina enorma horn som blev så stora och otympliga att det till och med föreslagits att det kan vara ett bidragande skäl till dess utdöende. Den vuxna dovhjorten har likt sin utdöda släkting också ett av de nutida hjortdjurens mest imponerande och största hornuppsättning i förhållande till sin kroppsstorlek. Fullt utväxta är hornen av palmat typ med breda hornplattor som oftast börjar efter mellantaggen.

Hornuppsättningen är dock starkt åldersberoende och klassificeras ofta i fyra olika grupper; spets, stång, halv- och helskovel. Den första uppsättningen på 1-åriga hjortar är alltid s.k. spetshorn, enkla och oförgrenade av varierande längd, och sällan överstigande 20cm längd. Den tvååriga hjorten har s.k stånghorn, förgrenade horn med tydlig ögontagg. Hornen är i denna åldersklass av mycket varierande längd, men kan i extremfallet bli ända upp till 50-60 cm långa, men aldrig med tydliga hornplattor i ändarna. På grund av hornens dåliga kvalité i denna åldersklass, bryter dessa unga hjortar ofta av ett eller båda hornstängerna under hösten och ofta blir då endast ögontaggen och en liten stump kvar.

Först vid tre års ålder börjar man ana den vuxna hjortens typiska hornplattor längst ut på hornen som i bästa fall kan klassificeras som s.k halvskovel. Denna utveckling fortsätter sedan successivt för att vid 5-6 års ålder ha nått sin längdmässigt fulla utveckling, med breda hornplattor och s.k helskovelhorn. Efter detta kan hornen ofta bli ännu kraftigare och nå en högre massa, men de blir inte längre. Från 8-9 års ålder går hjorten i retur och hornen blir då allt kortare och ojämna i storlek, men behåller ofta sin grovlek.

De vuxna, äldre hjortarna fäller sina horn först från och med mitten av april och en månad senare ser man sällan några djur med längre horn. De yngre hjortarna, speciellt spetshjortarna fäller dock flera veckor senare, ända in i juni och har under denna period möjlighet att hämnas tidigare oförrätter då de på senvåren kan ses mota undan även de största ”avlövade” hjortar.

Den nya hornuppsättningen börjar dock växa mycket snart efter att den gamla fallit av. Till en början, de första decimetrarna, tycks gå något långsammare för att senare närmast accelerera i tillväxt, så att de nya hornen kan fejas redan i augusti.

Dovhjortens klassificering

Dovhjorten tillhör familjen hjortdjur. Hos hjortdjuren bär endast handjuren horn – med undantag för renen.

Varje år fälls och förnyas hornen. De växer ut från ett benutskott i pannan, så kallade rosenstockar. Så länge hornen tillväxer är de täckta av en basthud som fejas av vid brunsttidens början, då hornen är fullt utvecklade.

Hjortdjuren har inga tänder framtill i överkäken (men renen och kronhjorten har 2 hörntänder). Däremot har dovhjorten, likt de övriga, i varje underkäkshalva sex kindtänder samt åtta framtänder.

Hjortdjuren är idisslare. Det innebär att födan stöts upp för att tuggas om, och att djuren har 4 magar.

Hjortdjuren tillhör klövviltet – de är partåiga hovdjur med klövar kring tåspetsarna. De båda yttre tårna är mindre välutvecklade och kallas lättklövar. Andra klövvilt är svindjuren och slidhornsdjuren.

 

Källa: Svenska Jägareförbundet

Ekorre

Ekorre, europeisk ekorre eller röd ekorre är en trädlevande gnagare med yvig svans och förkommer i hela Europa.

Kännetecken

Ekorren har rödbrun päls om sommaren  och gråbrun om vintern, i Norrland nästan rent grå. Buken är gråvit. Den är aktiv dagtid, allra mest strax efter gryningen. Ofta hör man dess smackande och tjattrande läte, och inte minst knakande när den tar sig fram bland träden.

Ekologi
Föda

Viktigast är blomknoppar och frön, särskilt från gran. Äter även ollon av ek och bok, hasselnötter samt svamp med mera. Samlar under hösten ett förråd av nötter eller ollon. Under sommaren sker födosöket mer på marken än annars.

Fortplantning

Ekorren föder under gynnsamma år 2 eller 3 kullar med 3-4 ungar per kull. Ungarna föds efter ca 35 dygn. Bygger runda risbon, vanligtvis i granar eller i ihåliga träd, där den övernattar och föder sina ungar.

Mården är ett rovdjur som tar och äter ekorrar.

Ekorren och människan

Förr var arten ett viktigt jaktbyte genom sin värdefulla vinterpäls, som kallades gråverk. Skinnpriserna sjönk dock under andra halvan av 1900-talet, och därmed intresset för jakten på ekorre. Annat var det på medeltiden då dess skinn var en viktig handelsvara. Under 2000-talet upphörde jakt på ekorre att vara tillåten.

Mer om ekorren

Ekorren är en gnagare. Gnagarna känns igen på de två framträdande grova framtänderna. Dessa tänder har sk öppna rötter vilket innebär att de växer kontinuerligt. En hårdare emalj på framsidan av tänderna gör att de slits till formen av ett stämjärn, och blir effektiva att knipsa/gnaga med.

Förekomst

Finns i landets alla skogar. Ekorrstammen varierar starkt i storlek mellan olika år, beroende på hur mycket föda det finns.

Källa: Svenska Jägarförbundet

Fjällräv

Fjällräven lever på tundra och kalfjäll. Tillsammans med ren och fjällämmel är fjällräven en av de äldsta däggdjursarterna på den skandinaviska halvön.

Kännetecken

Fjällräven är betydligt mindre än rödräven. Färgen är sommartid gulbrun eller gråbrun. Till vintern kan vissa rävar bli rent vita, andra gråblå; båda färgvarianterna kan förekomma i samma kull. Vikt 4-6 kg.

Ekologi

Fjällräven är väl anpassad för ett liv i arktis: Pälsen är högst värmeisolerande, tassarnas undersidor är hårbeklädda och vikten är låg för att snön så långt möjligt ska bära den.

Fjällräven travar sällan utan rör sig oftast i galopp.

Fjällräven lever av fjällämlar och andra sorkar, fåglar och fågelungar såsom ripor och vadarfåglar, insekter, bär med mera. Vintertid utgör rester av slagna däggdjur, såsom ren och älg, viktig föda. Konkurrenter om dessa rester är bland annat järv, rödräv, korp och örn.

Ungarna föds i gryt som grävts fram. De kan vara 100-tals år gamla med väl utbyggda gångsystem. Dessa gryt upptäcks ofta i fjällvärlden som ovanligt gröna små kullar. Vegetationen har blivit gödd av rävarnas avföring och rester från valparnas måltider under många år.

Fjällräven är tämligen fertil. Vanligen består en kull av 5-10 valpar, men i extrema fall kan det finnas upp till 16 valpar i en kull.

Fjällräven är ett hunddjur. Hunddjuren har förhållandevis långa ben och har generellt sett förmågan att springa fort. På framtassarna har de 5 tår – varav en sitter ovanför de andra på benet. Baktassarna har 4 tår. Alla tår är kloförsedda.

Hunddjuren tillhör Rovdjuren. Andra familjer i ordningen rovdjur är björnar, kattdjur och mårddjur.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Fjällämmel

Fjällämmeln är en relativt stor smågnagare som är enkel att känna igen på den brokiga färgen. Mest känd är fjällämmeln troligen för de så kallade lämmelåren då den ökar starkt i antal, och kan börja vandra iväg från fjällregionen, så kallade lämmeltåg.

Kännetecken

Fjällämmeln är lätt att känna igen på sin brokiga färg i gult, svart och rostbrunt. Den blir upp till 15 cm lång.

Fjällämmeln är en gnagare. Gnagarna känns igen på de två framträdande grova framtänderna. Dessa tänder har sk öppna rötter vilket innebär att de växer kontinuerligt. En hårdare emalj på framsidan av tänderna gör att de slits till formen av ett stämjärn, och blir effektiva att knipsa/gnaga med.

Den typ av cykliska populationsutveckling som fjällämmeln uppvisar är vanlig bland smågnagare, så kallade smågnagarcykler. Dock är de kraftiga svängningarna i populationsstorlek, mellan topp och dal, ovanlig bland andra arter.

Föda

Alla slags växter som finns tillgängliga i markskiktet. Mossor är viktiga under vintern, medan gräs och örter dominerar under sommartid.

Fortplantning

Varierar mycket mellan år. Vid goda år kan upp till 6 kullar födas per hona, medan dåliga år kan ge betydligt färre. Upp till 12 ungar per kull. Honan kan bli könsmogen vid 20 dagars ålder.

Förekomst

Normalt sett finns fjällämmeln endast i fjällregionen. När det är så kallat lämmelår och den ökar starkt i antal, kan lämlar ge sig iväg på vandring och även finnas i skogsregionerna nedanför fjället. Dessa förändringar i populationsstorlek sker cykliskt, det vill säga förekomst av lägsta samt högsta täthet av fjällämmel sker i allmänhet med viss regelbundenhet. Dels finns en cykel där popultionen når en topp (respektive dal) cirka vart 3-5 år. Dels antyder forskningen att det eventuellt finns en annan större cykel som sträcker sig över ca 30 år. De riktigt kraftiga lämmelår som observerades i slutet på 60-talet samt i början på 2000-talet styrker eventuellt förekomst av denna senare form av periodisitet.

Under toppår kan tätheten av lämmel vara 100-250 individer per hektar.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Fälthare

Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansen svarta översida.

Kännetecken

Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.

Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den användbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren ligger i daglega. Detta kallas refekation eller koprofagi. Den äkta avföringen utgörs av hårda runda pärlor.

Ekologi

Fältharen är nattaktiv. Födan är i stort samma som skogsharens, men fältharen är mer bunden till de odlade fältens grödor, speciellt klövervallar och spirande säd. Den är även vintertid mer beroende av att komma åt markens örter och gräs. Äter också knoppar och bark. Speciellt omtyckt är barken på unga fruktträd.

Första parningen på året sker normalt redan i februari och ungarna föds efter 45 dygns dräktighet. Med omparning direkt efter kullens födsel hinner harhonan i regel med att föda tre kullar per säsong. Upp till 5 ungar i varje kull.

Rovdjur med vuxna fältharar som bytesdjur är bland annat räv, lodjur, mård, duvhök, kungsörn och berguv.

Sinnen

Eftersom haren är utsatt för de mest skiftande predatorer har den väl utvecklade sinnen. Hörseln är skarp och ytteröronen kan vridas åt olika håll, oberoende av varann. Synen gör att den på långt håll ser nya inslag i terrängen. Fältharens synfält är också tämligen vitt: genom att ögongloberna sticker ut från skallen kan den se nästan helt runt om sig.

Ett beteende som haren har, för att undgå upptäkt av rovdjur, är att i daglegan ligga stilla och med låg profil. Haren ger på så sätt ifrån sig minsta möjliga vittring och rörelser, vilka annars skulle kunna vägleda rovdjur. Dessutom lämnar inte haren gärna legan i onödan. Det kallas att den ”trycker hårt”, vilket gör att rovdjur kan passera nära haren utan att den röjer sig genom att byta uppehållsort. Fördelen för haren är att den undviker att ödsla energi och hamna i rovdjurens blickfång mer än nödvändigt.

Haren gör vanligen också en procedur innan den går i legan: trasslar till sin spårlöpa, så att rovdjuren får svårare att genom luktsinnet finna haren. Detta sker genom att haren rör sig fram och tillbaka i sitt eget spår samt gör rejäla skutt så att spårlöpan blir svår att följa.

Förekomst

Fältharen planterades in i Sverige i slutet av 1800-talet. Numera finns den i jordbruksområdena upp till sydligaste Norrland. Den finns även i gränsområden mot större skogstrakter blandade med skogsharen. Det förekommer korsningar (hybrider) mellan skogs- och fältharen.

Fältharens populationstäthet ökade i samband med att rävarna i södra delarna av Sverige under -80-talet drabbades av rävskabb.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Svenska Fågelarter

I am text block. Click edit button to change this text. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

I am text block. Click edit button to change this text. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

Boka

Kontakta oss för att boka din jägarexamen!